Aftonbladet – 14 oktober 1869, sida 2

I Paris spelas i dessa dagar mellan demokratien och absolutismen ett högt spel, som ingen frihetens vän utan spändt deltagande, men ej heller utan liflig oro, kan bevitna. Det gäller ingenting mindre än om hela det långsamma, af mödor och faror uppfylda arbete, som frihetens kämpar der utfört skall vara bortkastadt, den steg för steg vunna marken i ett drag förloras, eller om franska folket, vist af de bittra erfarenheter det genomgått, skall ha nog mycket politiskt förstånd att ej låta fånga sig i den grofva snara som utlägges för detsamma: Gifver Paris befolxning icke desto mindre absolutismen det tillfälle bon önskar, att ånyo få uppträda som samhällets räddare, skall. det åtminstone icke ha skett af brist på varnande stämmor. De mest: ansedda demokratiska tidningarne med Siecle och LAvenir National i spetsen, afråda enhälligt och på det kraftigaste från den till den 26:e tillämnade demonstrationen, De visa att segrens frukt senom de senaste valen snart är mogen och af sig sjelf skall falla i folkets händer. Det oehöfs blott några veckors väntan för att på aglig väg vinna hvad man genom en demonstration, som af regeringen lätt skulle kunna förvandlas till en emöt, för en lång framtid skulle förlora. Hvad som här står på spel och hvad fråsan egentligen rör, visas kort och klart i en artikel i Sigele, undertecknad af Louis Jourdan. Sedan aderton år, yttrar der denne demoxratiens gamle kämpe, spelas ett parti mellan len personliga makten och friheten. Efter n lång följd af nederlag lyckas friheten vinna nark. Hon -har trumf på hand. En fick on den 24 November 1860, en annan den 19 Januari 1867, en tredje slutligen den 12 ist. Juli. Om hon sköter sina kort försigigt, kan hon omöjligt undgå att vinna spelet. Då råder man henne en dag att begå ett fel, varigenom hon äfventyrar att förlora allt vad hon vunnit. r Måste hon då nödvändigt begå detta fel? Måste hon ej tvärtom på det sorgfälligaste kta sig derför? Det tyckes som en sådan fråga ej för ett nda ögonblick skulle kunna bli föremål för liskussion, och likväl diskuterar man henne, ikväl nödgas vi upptaga henne till allvarsam sranskning. Vi befinna oss härvid i samma örlägenhet som en person, hvilken ålades att