Aftonbladet – 14 oktober 1869, sida 2

STOCKHOLM den 14 Oktober. Okirojerad frihet. I Frankrike, så väl som på många andra håll, börjar man komma till grundlig -insigt I derom, att en frihet, som folket icke tförvärfvat sig sjelf, utan hvilken endast grundar sig på ett godtyckligt maktspråk från en sjelfherrskares sida, icke är mycket värd. L. Legault yttrar härom i Tribune: Den frihet, som eröfras, är bättre än j den, som oktrojeras; absolutismen afdankar Jaldrig utan att rufva på att kunna komma Åtillbaka. Det neapolitanska folket trodde också på sin tid på den oktrojerade friheten; I det var 1820 efter en revolution, på sätt och vis utan revolution. Ett kompani infanteri rycker en dag ut ur sin kasern under befäl af en underlöjtnant och företager en patriotisk marsch ut på landsbygden. Denna marsch är nog för att gifva folket lust att ropa: lefve friheten! Neapels befolkning -begärde höfligt en grundlag af sin konung, och konungen beviljade nådigt sitt folk en sådan, hvarvid han var mån om att tillkännagifva att, han beviljade den fullkomligt frivilligt. Nu följde omfamningar; man grät af förtjusning på gatorna, man släppte ut fåglar genom fönstren, på det de skulle bära ut den goda nyheten i verldens fyra väderstreck. Ferdinand svor på Evangelium trohet mot de nya oktrojerade institutionerna, och neapolitanarne svuro trohet åt Ferdinand. Aldrig har någon mera poetisk revolution fröjdat ett konstälskande folks hjerta; det vandrade på blomstermattor; det omvirade sin panna med blomsterrankor likt en madonna. Och när konung och folk ömsesidigt hade utbytt eder och försäkringar på ena sidan om uppriktighet, på den andra om trohet, begärde konungen sitt folks tillåtelse att på kongressen i Laybach debattera frihetens intressen. Han reste; man lät honom resa, och en vecka derefter återkom han till sina stater i spetsen för 50,000 österrikare. En tillstymmelse till en neapolitansk armå försökte en tillstymmelse till motstånd, men vid det första kanonskottet ick den upp i rök. Konung Ferdinand ville ock icke försätta sitt folk i konkurstillstånd. Han ansåg sig böra gifva det någon ersättning för de förlorade friheterna; han medförde från Laybach två ryska björnar för att göra de abruzziska bergen en present af dem. Så långt den franske författaren. Han skulle kunnat tillägga, att den frihet, som förvärfvas genom outtröttligt arbete och ihärdigt begagnande af alla lagliga medel från frihetsvännernas sida, också är mera värd, än den, som förvärfvas genom en våldsam. omstörtning, hvilken nästan alltid medför en reaktion, under hvilken ej sällan något mera förloras, än hvad som genom omstörtningen för ett ögonblick hade vunnits: Vi kunna derföre skatta oss dubbelt lyckliga, att de genomgripande politiska reformer i demokratisk riktning, som på senaste tiden egt rum i vårt land, helt och hållet bära laglighetens stämpel, utgöra en frukt af det regelmässiga utvecklingsarbetet, och icke på ringaste sätt varit beroende af godtycke eller maktspråk uppifrån eller nedifrån. Ett litet land, som står oss nära, men är föga uppmärksammadt af den öfriga verlden, lemnar ett särdeles lysande exempel på hvad ett oförtrutet och ihärdigt arbete för friheten, äfven under de mest mörka och afskräckande utsigter, kan uträtta. Finlands patrioter ha med en outtröttlig energi fasthållit vid den konstitutionella rätt, som. varit lagligen beståndande, ehuru icke på ett halft sekel tilllämpad; de ha, trotts trycktvånget, förstått hålla medvetandet: om denna rätt och frihetskänslan uppe hos folket, utan att låta förleda sig till några öfvergrepp och -obetänksamheter, som kunnat gifva en välkommen anledning: tills fullständiga repressivåtärder, och de ha derigenom slutligen vunnit den segern, att -sjelfherrskaren i Petersburg funnit sig möraliskt tvungen att inkalla landtdagen och låta densamma taga hand om arbeten och förslag, genom hvilka landet kan försökai någon mån hålla -jemna steg-med den europeiska civilisationsutveckling, från hvilket det till följd af densvenska odling, på hvilken dess lagar och institutioner hvila, icke :kan lösgöra. sig, utan. att dess andliga lif skall gå under. Den jemna ihärdighet, den klokhet och moderation, som de finska fosterlandsvänterna fortfarande ådagalägga, berättiga till den förhoppningen, att frihetsarbetet i Finland får en solid grundval och att det icke kan rubbas, trots den agitation deremot, som afund och nationell fåfänga framkallat inom sjelfva Ryssland. Samtidshistorien ger oss på alla håll den lärdomen, att frihetens vänner aldrig böra kasta yxan i sjön och proklamera satsen ju sämre desto bättre,. Det oförtrutna begagnandet af alla de rationella medel, som stå till buds, för att häfva de krämpor, hvaraf sambhällskroppen lider och bekämpa det onda, som hotar dess lif, är långt att föredragal framför de heroiska medlen, eller såsom dei dagligt tal kallas, hästkurerna. T Paris snelas i dessa dacar mellan demo