Aftonbladet – 14 oktober 1869, sida 2

bevisa att två och två är fyra, eller att det hela är större sin del. Om insatsen vore obetydlig, skulle man möjligen kunna låta en dumdristighet passera eller se igenom fingrarna med ett vågadt drag. Men det är ej så. Insatsen är vår frihet, vårarättigheter, Frankrikes framtid och lycka, den nästkommande generationens arf, denna generations, inför hvilken vi äro ansvariga för våra handlingar. Denna fruktansvärda insats tillhör ej oss uteslutaude: han tillhör äfven dem, som komma efter oss, våra barn, och vi ha ej rätt att sätta honom på spel för att tillfredsställa en ifver och en otålighet, som, vi vilja tro det, äro uppriktiga, men utan allt tvifvel okloka. Låtom oss lugnt väga värdet af den handling, man tillstyrker oss att begå, låtom oss se till både hvilka fördelar och olägenheter, hon erbjuder. De allmäna valen i förliden Maj och Juni ha fört oss ett mycket betydligt steg framåt. Trots regeringens förtviflade ansträngningar, kastade nära fyra millioner röster den personliga makten ur sadeln, så att vi vid de hundrasextons framträdande hade på vår hand denna trumf af den 12 Juli, hvarom vi nyss talade. : Om vi vilja säkert vinna spelet, om vi ej vilja på ett tärningkast äfventyra så mödosamt vunna resultater, om vi uppriktigt tro på den allmänna rösträttens makt, om vi med ett ord ej vilja ge våra motståndare vannet spel och till dem utlemna den omätliga insats, hvarom vi nyss talade, skola vi ej göra någonting, hvar och en skall stanna hemma, och vi skola lugnt afvakta den seger, som ej längre kan undgå oss. Må man väl tänka derpå! Der vi ha allt att förlora, ha våra motståndare allt att vinna. Låt den personliga makten blott få den minsta tillstymmelse till ett uppror att stödja sig på, det minsta sken af demonstration, som hon lätt kan förvandla till en fiendtlig, denna demonstration må föröfrigt vara hur fredlig som helst, och hon skall på en enda dag återvinna all den mark, hon under aderton år förlorat. Hon ger sig utseende af samhällets: räddare och föreskrifver det sina vilkor, vilkor, som förskräckelsen utan tvekan skall underskrifva. Att kammaren den 29 nästkommande November strängt affordrar styrelsen räkenskap för detta uppskof, måste hvar och en gilla: det är både hennes rätt och hennes pligt. Må hon, som man förslagit, fordra ministörens försättande i anklagelsetillstånd; äfven detta är. hennes rätt. :Den lagstiftande makten har en mycket vacker, mycket stor och mycket fredlig. mission att utföra. Men hvarje medborgare eller grupp af medborgare, som den 26 Oktober gåfve den personliga makten ett medel att återtaga hvad hon blifvit tvungen att lemna ifrån sig, skulle förråda demokratiens och frihetens sak. Afven nyfikenheten skulle vara brottslig, emedan hon utan att vilja det skulle ge styrelsen den förevändning, hon söker, den förevändning, hon behöfver för att återtaga de vapen, hon förlorat. Skola vi vara nog dåraktiga, nog korttänkta, nog okloka att falla i en så grof snara? fSkula vi sköta våra kort så oskickligt, att vi förlora ett spel, som redan är till tre fjerdedelar vunnet? Och j hvem är det, som gifvit oss hvad vi hittills vunnit? , Är det det segrande upproret? Är det gatudemonstrationer, sammansvärjningar, slumpens eller styrkans vågspel? Nej, det är det regelbundna utöfvandet af den allmänna rösträtten, det är voteringssedeln, som försatt oss i det gynsamma läge, hvari vi befinna oss. Lemnom da åt den allmänna rösträtten, åt voteringssedeln omsorgen att säkert föra oss ill målet. Vi ha segren i våra händer; åtom oss misstro dem, som råda oss att släppa ienne! De hetsiga, de otåliga äro i saker1as nuvarande ställning farligare än under undra omständigheter de, som söka insöfva ss. Låtom öss ej på en dag förstöra hvad ri behöft aderton är att samla! Låtom oss pela vårt eget och ej våra motståndares pel! Låtom oss ej äfventyra vinnandet af tt så stort och så afgörande spel!