Aftonbladet – 11 oktober 1869, sida 3

kloster, der hon läst böner för herr de Selinvilles själ, då en sann försynens skickelse gjort att hon bemärkt sin familjs färger. Och nu ville hon icke höra talas om anpat än att denne högtälskade baron måtte följa med till hennes hötel, som var mycket närmare än ambassadörens, och der han skulle omgifvas af de ömmaste omsorger. Hon hopknäppte händerna och bönföll så ifrigt härom, att Philip, som såg huru hvarje skakning af den präktiga, men icke med fjedrar försedda vagnen, smärtade Berenger, nära nog antagit tillbudet, då han hejdades gf ett det mest befallande tecknade nej, som han ännu sett. Hittills hade junker Thistlewood varit nästan stolt öfver sin dåliga franska, och så spart han blott kunnat göra sig förstådd, ansett sig, såsom till en manlig och örtjenstfull bekräftelse af sin engelska börd, föranlåten att trampa genus, tempus och nodus i stoftet, Men nu skulle han gerna vifvit allt hvad han egde för att kunna tillala denna sköna dam på någat annat än tallpojkarnes språk, Merci, madame, nous ne fallons pas, nous wvonms, passå notre parole daller droit å Iampassadeurs et pas ou elsen, föreföll honom jelf att icke vara så alldeloa riktigt utbrrökt; an rodnade upp till hårfästet och tänkte nom sig, att om det var någon möjlighet för tackars Berenger att småle, så måste han söra det.no. Men denna förtjusande och ariga dam förrådde ej ens med en enda min att won märkte huru. dålig Philips franska var; on blott höjde på hufvudet och sade något nycket vackert — ack, om han bara riktigt örstått det — att en hvar var slaf af sitt rd, och fortfor att vilja öfvertala dem. Samalet underlättades just icke deraf. att hon supphörligt gjorde frågor om Beronger och lagade öfver hans olyckor, alldeles som han