Aftonbladet – 9 oktober 1869, sida 3

j ; björnsens och Moes Norske Folkeeventyr utkommit, och samma år som VelhavensNy ere Digte sågo dagens ljus, utsände Asbjörn sen den första delen af sina Huldreeventy og Folkesagh: Det skulle vara af intresse 0 e g t i Jom någon af dem, som tillhörde den genera n I tionen, gåfve en skildring af, hvem det egent a t id d ; ligen var; som gaf det första uppslaget til den nationella roibantik; som i dessa är bör jade arbeta sig fram för att aflösa den Ver gelandska skolans kraftpatriotiska nationalitetssvärmeri, och hvilken fick sitt klarast uttryck i Asbjörnsens Huldreeventyr och Velhävens romancer. Det skulle, såsom sagdt vara litteraturhistoriskt vigtigt att känns I det egentliga ursprunget till denna romantik (Duftpoesib), som höll i sig under hela interregnum och först efterträddes af den mera realistiska uppfattning af det nationella, som i slutet af interregnum gjorde sig gällande I (inom skaldekonstens sfer närmast i B. Björnsons Arne; samme författares första arbeten XThrond och Synnöve Solbakken tillI höra ännu interregnumets Asbjörnska nationalitetsbegrepp). Ha Asbjörnsen och Moe lemnat sagostoffet, så har man säkerligen till stor del Velhaven att tacka för den behandling detta stoff fick i poesient. ex. till och med i Huldreeventyren). Hvilken roH han än har spelat i sjelfva upptäcktens, begynnelse, så var han åtminstone en af dem, som drogo mesta nytta af den; ty den gaf honom stol och behandlingssätt för en poesi, som ett SR var nära deran att skapa en skola. Det nationalitetsbegrepp, som redan hade hade legat doldt i Norges Demring, men som först blef utbildadt i Nyere Digte, var blott i ringa grad grundadt på nutidens folklif i dess föga anslående jäsnihgsoch öfvergångstillstånd. När Velhaven anslog de nationella strängarne, hemtade han sina inspirationer dels från den storartade och egendomliga naturen, hvilken han nu-i motsats till och vid sidan af sin själsstämningslyrik också började betrakta på ett mera objektivt sätt med blick för hennes hemlandskarakter (i sådana stycken soni Kystbillede, Nigrödalen, Det fredede Tre), dels från sägåhå och mytens verld. Och eget är det, att skalden till den grad blef gripen af dessa sagors och berättelsers starka natur, att han äfven här — i änovu högre grad än i denaturskildrande dikterna — frigjorde sig från den böjelse för symboliserande, som alltid framträdde, när han behandlade en såga från forntiden (Protesilaos, P hiloktetes,, Glaukos,, Sisyphos o. s. v.) eller från medeltiden (vForvandiet Elskov och några andra). De fosterländska ämnena har han nästen utan undantag behandlat med den objektivitet, som passar för den berättande poesien; den poetiska formen. böjer sig lätt och naturligt efter ämnets vexlande art; diktionen är elegant och fri från det konstlade, maniererade, som 6bfta insmyger sig, när det poetiska substratet (eller, ofn than töredrager detta namn, den objektiva ballasten) är ringa och till följd deraf större utrymme är lemnadt för skaldens subjektivitet. .Skildringen går sin gång jetnt framåt utan störande reflexioner, och just derigenom komma de allra flesta af desså dikter att framkalla en mycket bestämdare och rikare själsstämning än fallet är i de af författarens stycken, som med afsigt äro aplagda på att anslå en eller annan sinnosstårning hos läsaren. Här är ett plastiskt luon, hva, till det närmaste sidostycket i de nordiska litteraturerna torde vara att söka i Fänrik Ståls. Ev : Enligt den begränsning, vi a Vs ha utstakat för vår undersökning — . nemligen att blott efterforska det Velhavenska författarskapets egen.art och inre sammanhang — kunna vi här icke inlåta oss på att närmare visa, hvarför det med Velhaven, Asbjörnsen, Moe, B. Herre, C. P. Riis 0. s.). v. i litteraturen införda npationalitetsbegreppet måste kallas ett mellanstadium mellan den gamla, karakterslösa idealismen (Bjerre: gaard, Schwach, Wolf o. s. v.) och den rea-l: lism, som för närvarande råder i vppfattnitgen af hvad folket och det folkliga är (B.li Björnson, Ibsen, E. Sundt, I. Aasen, Meltzer : 0. 8. V.). Vi måste inskränka oss till att) j ( j s mna de kriterier, som berättiga oss att beteckna Velhaven såsom romantiker till och med i hans . nationella, berättande stycken, hvilka dock äro mycket mindre romantiska, : än fallet är med hans öfriga skaldskap. Det första är den redan förr nämnda om : ständigheten, ett ämnet alltid hemtas från ; sagans aflägsna verld, aldrig från samtidens! lif, för hvilket Velhaven på äkta romantiskt i vis och i full sathklang thed grundtanken ill Norges Demring blott har föga i behåll. jt Den afdelning i Nyere Digte, i hvilken Vel1 haven först framlägger sin upptäckt af detls nationella, inledes med ett skaldestycke:t ;Tomme Kjempehöje, hvilket i detta afse-!q ende är rätt betecknande. Det begynner med c en lysande skildring åf ett fjordlandskap —Il1 icke såsom skådeplatsen för ett egendomligt 1 nutidslifj utan såsom ett, hvilket f Med drempet Aande hviler, for at lytte, J om ingen Gudeskare did vil flytte. s om ingen Skald, om ingen Bueskytte a Vil vaagne atter, paa det givne Tegn.a 4 Men Kjempens Gods skal ranes, gravesl: rem, Der komme Forskere med Stang og Spade,, och detta tyckes skalden vara enl4t svår profanation. Han klagar icke öfver, attf slömska hvilar öfver de gamla grafhögarne, lc ller att okunniga händer sprida deras inne-!1 håll för vindarne; nej, sorgön gäller, att Det 1 skal flytte fra de gamle Bjerge, Og det skal oramme blandt det löse Kram, Som Samlerver stiller dig tilskue; ty nu får minnet cke mera något att knyta sig vid. ö S j 1 Ak, da har Egnen tabt sin bedste Skat, ( I 1 k a Og Kjtempens Skygge har sit Hjem forladt og intetSagn om flns Bedrifter melder. Så stort värde har således minnet, att skallon till och med hotraktar dot cåcnm on nPn..