Aftonbladet – 9 oktober 1869, sida 3

I FP uppgifter, som omedelbart anslogo mig, vor just desamma, som jag genom eftertank kunde genomtränga oeh bringa till verkli afsiutning; all annän poesi har jag lens oförsökt och betraktat såsom mig icke till hörande: Den rätte kännaren skall se, att detta sammanhang ligger min styrka och mi bästa rätt till ett namn 1htteraturen. Döss yttranden ha likväl icke blott betydelse så som ett uttalande af skaldens eget erkän nande, att hans anlag ha varit bestämdt be I gränsade, och att det äfven finnes ett anna :ISlags poesi, i hvilken eftertanken spelar ej I mindre och den naiva inspirationen en störr troll; de få en ännu bestämdare betydelse öm man tager i betraktande; hvilken ingripande roll hah tillägger eftertanken, då han Istödjande sig sig på dennas betydelse, för svarar begagnandet af poetiska motiver til I hvad han kallar Stemningsdigte, men hvilket i sjelfva verket blir symboliserande poesi Detta gäller de naturskildrande styckena hvilka Velhaven isynnerhet i början så myc: ket tyckte öm, Bitörsta delen af dessa bä en bestämd prägel af att varä ttarbetade i afsigt att skapa ett substrat för skaldens egna sinnesstämningar; man får intrycket. att det icke är någonting objektivt, som in spirerat honom eller framkallat en sinnesstämning Hos hohom, och söm han då har skildrat på ett sådant sätt; att skildringen för sätter läsaren 1 samma sihiestäfhhibg, som naturen hade frambragt hos skalden, utan att denne sjelf har medfört sinnesstämningen och derpå gifvit den uttryck genom att kompoheta den till eh naturbild: På detta sätt möta vi ätven här safomha subjektivitetens öfverlägsenhet öfver det objektiva, det reala, som alltid finns hos romantikerne; men åtskilnaden är den, att hos Velhaven subjektivitetens; sinnesstämningens uttalande underkastas en dressyr år den reflekterande eftertanken, hvilket är sällsyntare i deti skola, till hvilken han närmast måste räknas. Härigenom kommer i hans naturskildrande stycken någonting konstladt, som gör, att läsarsns sylhpati ej rätt väckes, och att man mottager samina intryck, söm man t. ex. får af de-idealiserande landskapsmålarns taflor; detta år mycket sinnrikt, ja till och med vackert anordnadt och smakfullt utfördt; men det eger dock icke den rätta sanningens makt. Öch detta sätt alt skrifva poesi är betecknände för Velhaven; han bar sjelf förklarat, att han häp här förfarit efter bestämda estetiska grundsatser, i St han apmärker, att det är bekant, att paturskildringarhe såväl i skaldesom målarekonsten i den nyare tiden ha utvecklat sin idealitet och blifvit spegel, symbol för sinnesstämningen. Han fruktar, att om mad ick6 fasthåller denna symboliseratide sinnesstämning, skall inan äfvebtyra att förlora det anslående och samlande, helheten, grundtöhöns i detaljerngs massa, och han citerar till försvar för sin uppfattting Schiller, som (i en anmälan af Matthisons Gedichte) fordrar, att skalden genom en symbolisk operation skall förvandla naturbilden till någontiog menskligt, och som framhåller det musikaliska, med sinnesstämningen eiliga blemeatet i landskapsmälningen och begär såväl af målaren som af skalden ett försinligande af inre själsrörelser genom framställandet af analoga yttre naturtillstånd,. Såsom exempel anför Velhaven bett af sina egna skaldestycken: Elvelöbet (IV, 9) och tillägger förklarande: Elvelöbet är ett själsstämningsstycke, som betecknar lefnadsloppeto. Peori och praxis följas således åt. Själsstämningen, som har sin. källa i skaldeindividualiteten,.. formas genom eftertanken ut till en naturbild, af hvilken blott de drag iramhållas, som beteckna någonting och ha betydelse såsom symbol för någonting annat. Vi ha antydt, hvad menskligt som måste hända skalden och verkligen också hände honom, när eftertanken kom att spela en så vigtig toll i denna riktning af hans poetiska produktion. Men hvad som här länder till svaghet, det förvandlas till styrka, så snart let gäller att gifva ett direkt, icke genom ågon naturbild förmedladt uttalande af en jälsstämning samt i den didaktiska dikten. båda dessa riktningar har Velhaven skänkt ss mycket vackert, ja mönstervärdt. Hvad ingår de skaldestycken, i hvilka en själstämning får sitt direkta uttalande, så har Velhaven hör mycket omsorgsfullt undvikit ulla de ämnen, i hvilka eftertanken blott skulle verka hämmande och som fordra en nera omedelbart strömmande, mera naiv 1lyik, t. ex, de omedelbart erotiska. Der han ar varit inne på dessas fält, har det mera rarit äktenskapets och hemmets än kärlekens stämningar, till hvilka han hållit sig. stan öfverallt i dessa själsstämningsdikter ysselsätter han sig med de andliga tillstånd, hvilka naivetet och reflexion brottas-med varandra; det är motsatserna och striderna nellan en idyllisk omedelbarhets tillstånd och let vaknande sjelfmedvetandets smärtor han kildrar på de mest olika sätt ochi de mångaldigaste belysningar. Här har eftertanken itt berättigande, ja här är den nödvändig ör att framkalla en försoning, och här träler den icke hämmande i vägen för själsnnehållets fullt ljudande uttalande. Hit måste också de didaktiska dikterna rma sig, hvilka, ofta anknutna till ett bemdt förhållande, med detta till utgångs-: vunkt låta en lifsåsigt framträda, i hvilken : et estetiska och det etiska befinna sig il: emvigt (En Tribut til Kunstforeningen, Ved Kunstnerforeningens Aftenunderholding, Epistel til en uerfaren Digter, m. fl.). Cill dessa skola vi för öfrigt återkomma, är vi försöka gifva en karakteristik. öfver Velhavens senare estetiskt-kritiska verksamet. Emellan Digte (från 1839) och Nyere Jigten (från 1845) ligger en vigtig vändpunkt Velhavens skaldekonst; det varunder denna nellantid som han fick öppen blick för det ; ationella. År 1840 hade Jörgen Moe utgif-l.