Aftonbladet – 9 oktober 1869, sida 3

I knappt en minut förot intagit en beqväm och I för solstrålar tillgänglig position i hörnet af I Regeringsgatan, vägrat att mottaga den beskickning; ni anförtrott honom? Har han icke tvärtom med den största villighet lyssnat till edra order, tacksamt stoppat de få slantarne i fickan och utan ens en saknadens suck, egnad åt det soliga hörnet, begifvit sig först till Hasselbacken med en vink om att ena paviljongrummet kanske kunde blifva upptaget af ett gladt sällskap framemot fyratiden samt derefter, utan att frestas af de delikata odörerna från det Davidsonska köket, med snabba steg ilat till yttersta ändan af Kungsholmen för att meddela konditor X. att han vore välkommen till den lilla middagen, såvida han hade sin tenor i ordning? Huru skall sådana för den sociala samfärdseln ej alldeles så bvigtiga uppdrag bli med plit het och äfven skyndsamhet utförda, i fall man icke hade stadsbud att tillgå? Och huru många andra missioner af ännu delikatare beskaffenhet skulle icke bli ogjorda, om stadsbudens existens ej vore en realitet? Äfven de mest grannlaga uppdrag kunna lemnas dem, de små finaste och mest vällnktande biljetter på rosepapper med eller utan förgyllda kanter. Ni, jag menar naturligtvis hvilken som helst, har en liten inklination vid södra delen af Götgatan eller långt upp på Stora Badstugatan på Norr. Man behöfver meddela sig skrifuigen. Det är vanligtvis ett alldeles oafvisligt behof i sådana fall, äfven om man har tillfälle att personligen träffa den lilla inkkinationen hvarenda dag. Om ni skrifver med lokalposten, riskerar ni, trots generalpostdirektörens och alla hans högst respektabla-tjenstemäns prisvärda nitälskan för skyndsamma kommunikationer, . att brefvet ej kommer fram förrän i morgon, hvilket kan hafva de grufligaste följder. Skickar ni er egen betjent eller er egen piga, vet man ieke hvad som kan inträffa. Ni vill dessutom icke inviga tjenstfolket i edra privata små angelägenheter, hvilka, så Oskyldiga de än kunna vara, dock mycket lätt bli föremål för oriktiga kommentarier. Huru barni er åt, inpan stadsbudsinstitutionen organiserades? Det begriper jag sannerligen icke, men jag fruktar att det då ofta gick alldeles på tok. Nu deremot öppnar ni ert fönster, vinkar ett stadsbud, som alltid finnes till hands, visar honom adressen, sticker en liten silfverslant i hans hand, och inom tjugu minuter är den lilla biljetten på den förtjusande plats, der den bör vara. Ni är lycklig, hon är lycklig, stadsbudet är lyckligt, trenne lyckliga menniskor i verlden för så godt pris. Det finnes stadsbud med särskilda specialiteter, åtminstone med särskild fallenhet för den eller den arten af beskickning. Så hafva vi litterära stadsbud, bland hvilka befinner än det som framskaffar mina Stockholmsbref ti Munkbrogatan och de som ila med manuskripter och korrekturer mellan förläggare, författare och boktryckare. En sådan sysselsättning.kan naturligtvis icke blifva utan inflytande på stadsbudet, fastän det aldrig tillåter sig att titta i ett enda manuskript. : Blotta handterandet af litterära produkter måste slutlien lemna qvar en viss litterär anstrykning, hvilket ju äfven märkes på bokhandlare; för att icke tala om bokbindarne. Vi hafva också merkantila stadsbud, hvilka användas i handeln, industriella stadsbud, sådana som gå ärenden åt fabrikanter och handtverkare, fastän de olika afdelningarne ofta, ej utan skada för den intelligentare utvecklingen, sammanblandas och försvinna i hvarandra. Stadsbudens lämplighet som postillons damour vidrördes här ofvan; Den är känd och erkänd. Deremot tyckes en specialitet hafva alldeles försvunnit, fastän den i början af institutionens uppkomst visade stor betydenhet. Jag menar den som hade till uppgift att följa hem fruntimmer om aftnarne. Som bekant är, kunna ensamma damer eller damer utan manlig följeslagare tyvärr ej gerna iskera sig ut en-sen hösteller vinterqväll här i Stockholm. Det är, uppriktigt sagdt, ulltför bedröfligt, men det är icke just derom ag nu talar. Under förhanden varande fakiska omständigheter kan ett gammalt hederligt frontimmer, som är på besök hos en väninna, ej utan oro tänka på sin hädanfärd, in hemfärd menar jag, och denna oro ina naturligtvis på det sällskapliga väl,elinnandöt både vid kaffekoppen och tebjudingen. Hurt skall en stackars qvinna, äfven i det trefligaste förmak och under den ifligaste konversation, kunna känna sig rikigt lugn och glad, då hon sitter och tänker ja de obehagligheter, för hvilka hon kan åka ut på hemvägen. Det är icke sagdt, tt hon har någon tjenstflicka och ännu minre någon Betjent, som kan lysa henne hem, ch detsåmma kan förhållandet vara med räninnan, hennes värdinna för tillfället. På röder, kusiner och systersöner kan man alrig räkna, såvida de ej tro sig kunna med örsta möjliga göra sig påminda i testamenet. Det är således en mindre behaglig situaion. Har du hört talas om det grufliga mordet å Endngfrdrlandetto frågar värdinnan, melan hon bjuder en påtår. Huru ofantligt intressant skulle det ej vara tt tala om mord och mördare, i fall man jelf satt i fullkomlig säkerhet och visste sig ara skyddad på hemvägen, men nu är hela lädjen förstörd. Det arma fruntimret ser ara knifvar, yxor och pistoler riktade mot itt eget bröst. För Guds skull, söta du, åt oss tala om något annat.. Men hvad nan än talar om, så kan den stackars meniskan ej förjaga tanken på den vådliga hemärden, hvilken kanske går öfver Johannislan, der det åtminstone varit ganska ruskigt, ller någon anban mindre trafikerad plats, let det ännu är misstänkt. En tid läste jag annonser i tidnimgarne om bättre ynglingar,, hvilka voro lediga om ftnarne och derför erbjödo sig att mot en noderat afoift ledsasa ensamma fruntimmer. i