Aftonbladet – 9 oktober 1869, sida 3

en normandisk sjöman som hette Guibert, hvilken kunde litet engelska, kände till namnet Ribaumont och förstod att göra sig ganska hyttig. Ingenting fruktade man så mycket som att hufvudmannen för det lilla sälskapet skulle blifva ur stånd att resa vidare. Skulle han insjukna och nödgas qvarblifva på ett af dessa ohyggliga värdshus, menade Philip att det med detsamma skulle vara förbi med honom; sjelf var också Philip den som alltid ifrigast påyrkade resans fortsättande, och han tycktes lida mindre af den bitande blåsten och snöslasket än af vistelsen i de rökiga bullersamma köken på värdshusen. Hans enda tröst var att Berengers tankekraft var fullkomligt oförsvagad, och för att yrsel icke skulle inträffa, tog Philip sin tilläykt till. åderlåtningar, så svart han syntes upphettad eller hade hufvudvärk. Och med denna välmenta kirurgiska behandling var det icke underligt att han blef svagare för hvarje dag, oaktadt brodrens ömma och oaflåtliga omsorger. Nära sex veckor håde tilländagått innan man uppnådde de mera befarna vägarne, med bättre värdshus, väl lagda chausser och dugligare hästar. Men nu var Berenger så svag att han knappast märkte ombytet. Vid sista hästombytet ville Philip dröja och sända ett bud till sir Francis Walsingham; men Berenger skakade blott på hufvudet, klädde sig och tecknade att de måste resa. Det var en klar, vacker morgon, frost på marken. och på träden, och torn och kyrkor började synas öfver popplarna, som kantade vägen; men Berenger vacklade i sadeln och blef snart så yr i hufvudet och så svag att Philip: och Humfrey voro tvungna att lyft honom af hästen och lägga honom på mar. ken under en stor alm, som växte vid vä gen. (Fotts.)