Aftonbladet – 9 oktober 1869, sida 3

på de senaste dagarne hade baron Ribaumont haft ett förrädiskt utseende af helsa och kraft, förmodligen beroende derpå att hans starka vilja och upprörda känslor uppehållit honom, och alla trodde hovom bättre i stånd att uthärda resans besvärligheter, än han verkligen var. Philip Thistlewood mindes alltid denna resa, som den bedröfligaste tid han någonsin upplefvat. De hade långt att resa innan de hunno till de stora landsvägarne, och på byvägarne var det ytterligt svårt att få lega hästar. De hade ämnat köpa, men funno inga som de ens ville hafva till skänks, sade Philip, ehura de vid hvarje uselt värdshus oupphörligt nedsatte sina anspråk. Dessa värdshus voro blott några usla, smutsiga hålor, men de tvungos ofta att taga sin tillflykt dit, dånågon af de eländiga. hästarne störtade eller då vädret blef alltför omildt. Snö, regn, frost och tö om hvartannat, gjorde vägarne nästan ofarbara, och hästarne kunde med nöd tvingas fram i skridt; oftast gick det fot för fot genom den djupa dyn eller snöslasket. Och-värst af allt — Berenger, långt ifrån återstäld och nedtryckt af bjertslitande sorg, kunde kvappt undgå att förlora de krafter ban under inflytände af hopp och glädje vunnit. Såret i munnen tycktes bryta upp af kölden, svullnad och förfärliga smärtor hindrade honom både från sömn och från att förtära någon annan föda än mjukt bröd doppadt i vin, och Köttsoppa, när sådan på de eländiga värdshusen kunde iås; slutligen kunde han ej heller tala ett enda ord. Lyckligtvis inträffade icke detta senare förrän Philip och Humfrey uppsnappat så många franska ord att de någorlunda kunde bjelpa sig; och gräla kan man temligen beripligt göra på alla språk. Dessutom hade ei Ia Molte-Achard träffat samman med