Aftonbladet – 9 oktober 1869, sida 3

I tod, som ännu icke kan sägas alldeles ha ntspelat sin roll eller fullständigt efterträdts a någon annan. Söker man i korthet sammanfatta resultatet af dessa anmärkningar, hvilka kanske redan ha blifvit alltför vidlyftiga, skulle mar i Velhaven se en författaregestalt, som på sin tid har spelat en betydelsefull roH, i det han under ett först kaotiskt upprördt och derefter utmattadt öfvergångstillstånd har upprätthållit medvetandet, att i allt själsarbete erfordras en tankens tukt och en viljekraft, utan Kvilka allt upplöser och splittrar Isig i fruktlösa anlopp. Hvad han sjelf har Ilemnat efter sig i skrift skall med tiden kanske I blott få ett litteraturbistoriskt intresse, men I de impulser, han genom ett strängt och rent Thäfdande af författarens kall har gifvit, skolå Tbevara verkan af hans uppträdande i Norges lunga litteratur, så länge en sådan finnes och är vid lif. —M— — Svenska Akademiens handlingar. D. 44, (Stockholm 1869.) ; Denna del har den egendomliga märkvärdigheten att bringa vår litteratur den sista gärden af Beskows akademiska författarskap. Den öppnas med en redogörelse för sammankomsten den 20 Dec. 1868, i hvilken presidenten Manderströms minnesord och prof. Böttigers sköna sång öfver Beskow bilda hufvudpunkterna. Den sistnämda med sin fint mejslade form, sina utsökta vändningar, sin värme för det besjungna föremålet bildar en verkligt. klassisk minnesvård öfver Svenska Akademiens nestor, de store svenske diktarnes samtiding, — — som höll tillhopa kransen Af dessa skalder. Snille och behag Han ärft från deras solföreylda dag, Han, som af den blef sisa aftonglansen. Hur har ej länge i dess blida sken Ett yngre slägte nu sig solat ren Och lärt af honom tonerna på skalan Och känt sig trygt, då han har fört dess talan, Och känt sig lyckligt att af honom få Ett råd, ett bifall, ja, en bjelp också: Prof, Svedelii Minne af kongl: rådet Karl Piper, som dernäst följer, utgör en omfattande och grundlig monografi öfver denne berömde Carl XII:s man, deri författaren, bland annat, tillgodogjort sig forskningar i Piperska arkivet på Engsö. Teckningen skänker oss bilden af en man, innerligt tillgifven sin kung och sitt land, med utomordentlig arbetsförmåga och ärligt nit för hvad han ansåg godt och rätt. Hans lifs sorgsna slut, i fångenskapen på Nöteborg, sprider en vemodig dager öfver det hela och bildar liksom prologen till Carlasagans slut vid Fredrikshald. Det märkligaste af delens innehåll utgöres dock af femte afdelningen af Beskows afhandling Om Gustaf III som konung och menniska, hvilken tyvärr förblifvit fragment. Denna afdelning, som i sin helhet var ämnad att från Beskows en gång valda ståndpunkt belysa 1789 års tilldragelser, isynnerhet dess riksdag, skulle utan tvifvel blifvit författarens mästerstycke, såvidt nemligen han lyckats bryta udden af de svåra, på fakta stödda anklagelser, af hvilka den nyare litteraturen i detta ämne öfverflödar. Som bekant var det måhända egentligen hans skrift som framkallade denna litteratur, såsom hvars märkligaste företeelse Fersens historiska skrifter böra räknas. Med dem sysselsätter han sig också flerestädes i det nu utgifna fragmentet, som endast omfattar inledningen till hans skildring. Med vanlig tyndighet och talang angriper han Fersens svaga punkter, och bland dem med förkärlek hans yttranden om frihetstidens förhållanden. Man kan ej annåt än beundra det tålamod och den ihärdighet Beskow utvecklar, äfven om man mångenstädes ej kan godkänna metoden för hans undersökningar eller de resultat, till hvilka de leda: Som sista gåfvan af denna vördade .och älskvärda hand skall emellertid det nu utgifna fragmentet alltid bibehålla sitt äre, Hvilka öden akademien än går till mötes, visgv År att med Beskow hennes gamla jrverlemningar fun. Omligt jordfästes, och att idsenlig reform eller mmngsam aftyning äro. iennes båda. va.