Aftonbladet – 7 oktober 1869, sida 3

det var för illa som Kotarien hade gjort Han antydde sedan huru de stora tankarne som trängt sig på honom när han skrel festa mentet, hade förjagat all tanka på gamla Ingrid. På aftonen, sedan A. blifvit allt mera matt, aflägsnade vi oss. Glöm ej bort mig —x sade han vänligt. — Vi besökte honom de följande dagarne. Han blef visserligen allt mera svag, men var alltjemt lugn och vänlig. Han klagade ej öfver några svåra plågor ehuru sådana instälde sig, och slumrade länge åt gången efter den morfin som han fick intaga. En förmiddag, (aftonen förut hade jag besökt honom då han var temligen kry), kom Ingrid till mig uppskakad af sorg. A. hade dödt lugnt och stilla på morgonen. Hans chiffonier och skrifbordslådorna förseglades, och om dödsfallet underrättade jag hans närmaste slägtinge, en handlande i Jandsorten, som jag anmodade resa upp, men jag omnämde att vi hade bevitnat ett testamente, hvars innehåll dock var oss obekant. Slägtingen svarade helt lakoniskt, att han aldrig stått i beröring med den aflidne, och någon uppresa kom ej i fråga förr än testamentet blitvit öppnadt, hvarom han anmodade mig gå i författning i närvaro af en uppgifven person, som dertill blifvit befullmäktigad. Begrafningen kunde han ej öfvervara. Endast några få följde den godhjertade A. till grafven. Han hade egt så få bekanta. Dagen efter begrafningen öppnades testamentet på föreskrifvet sätt. Det var utskrifvet med hans nitida stil: icke ett ord var öfverstruket. Men huru häpna blefvo vi ej då deri till en mängd välgörenhetsanstalter här och på andra ställen, bortskänkts, sammanlagdt sju millioner rdr! Tillgångarne bestodo af hans möbler, hans vackra boksamliog några nipper, litet silfver och omkring 1000 rdr i kontanta pengar. Efter sedermera verkstäld omsorgsfull granskning af hans kassabok visade sig, att han succesivt konsumerat sin förmögenhet, och att den var i det närmaste slut då döden kallade bort honom. Då testamentet af oss bevitnades hade vi icke tvekat edfästa att ban var vid sundt förstånd; att han icke var det framgick af testamentets innehåll. Är ej hans åtgärd en psykologisk gåta? Jag underrättade slägtingen om förhållandet med testamentet, och vi rådgjorde med en jurist huru vi skulle förfara. — Lyckligtvis behöfde ej testamentet bevakas, emedan sedan alla tillgångarne realiserats befonnos lessa ej fullt räcka till sterbhbusets skulder. En brist på ett par hundra riksdaler uppom; men den fylldes af slägtingen, som var n hedersman, och som respekterade gåfvan ill gamla Ingrid. M. ör a NT 0 ens TN AR