Aftonbladet – 7 oktober 1869, sida 3

Krönikea. Adolfs torg och allas blickar riktades upp mot en af våningarne på Hötel Rydberg. — Hvad är det folket gapar på? frågade en I förbigående. Det är den kinesiska ambassaden, ljöd svaret. Då höjde trågaren på axeln, med en ogillande min, och sade: ILåtom oss inte vara småstadsaktiga! I Om Kina gränsade intill Sverge, eller om I vi finge se kineser åtminstone en gång i månaden, så skulle också jag ropa till de nyfikna på Gustaf Adolfs torg: Låtom oss inte vara småstadsaktiga! men då det himmelska riket blitvit placeradt tusentals mil från vårt land och då det är högst sällan Stockholm får besök af några mandariner, så finner jag öyfikenheten i någon mån förklarlig. Det är minsann inte alla dagar wi få se originalkineser för ingenting. Förliden sommar betalade vi 1 rdr 50 öre för att gå till hr Hinnes manege och se en enda originalkines... Och lika mycket ha vi betalt för att se hrr Thegerström och Brundin kopiera ett par hyggliga mandariner. Hvad är då naturligare än att folket strömmar tilli massa, då det utan inträdesafgift kan få se en ambassad från Peking, bestående af omkring tjugu medlemmar, hvaraf åtminstone hälften är originalkineser? När ambassaden anlände till Kjöbenhavn lästes i en tidning: aDen kinesiska beskickningen anlände i går afton till staden och förevisas på hotell dAngleterre. Det är kanske att gå något för långt, ty genom att säga förevisas så kan man hos publiken väcka den tanken, att hrr mandariner gifva föreställningar i de kinesiska konsterna att draga af sig huden och kasta knifvar, eller att de sjunga: ahippo hipporej! på en melodi af Lequoce. Det är att fela i aktning mot de ärade främlingarne. En annan sak är det med den uppmärksamhet, som har till mål att jemföra om det finns någon likhet mellan en originalmandarin och cmandarinen af zinkknoppen på Djurgårdsteatern. Det är en uppmärksamhet, som kan vara besvärande för ambassadörerna, men som de troligen äro beredda på; en uppmärksamhet, som bestämdt skulle komma vår nation till del, om vi skickade några af våra rikt utstyrda dignitärer på en ambassad till det himmelska riket. Om det är småstadsaktigt af oss att vilja uppfånga en skymt af så sällsynta gäster som kineserna, så kunna vi trösta oss med det att vi ega detta fel gemensamt med befolkningarne i flere hufvudstäder der ambassaden redan varit, I Paris lär nyfikenheten gått längre än här (?) och det är mera att förundra sig öfver, ty en kines är ingen sällsynthet på boulevard des Italiens. Man påstår till och med att den skådelystna publiken i Paris var så påträngande, att ambassaden nödgades förkorta vistelsen i städernas stad. Men innan kineserna lemnade boulevardernas hvimmel besökte de Varietesteatern och sågo operetten Theblomm-. Detta besök gaf anledning till en liflig protest i en Parisertidning, mot de burleska kostymerna. lsynnerhet var det Tien Tien (Dun-ka-schin) som uppväckte ambassadörernas misshag genom en ringklocka, som han bar på magen, ty, sade de, ett sådant utmärkelsetecken existerar icke hyarken i Peking, Nanking eller Canton. Jag är öfvertygad om, att de ärade herrarne från Peking skulle bli mera belåtna med originaltroheten om de en afton gjorde ett besök på Södra teatern och sågo hur man i Stockholm framvisar kinesiska kostymer, seder och bruk. Sedan ambassaden anlände hit ha dess medlemmar tyvärr varit temligen osynliga. Kanhända är det höstkylan som afskräcker dem att taga våra märkvärdigheter i betraktande. Det vore sannerligen stor skada om det himmelska rikets söner skulle resa bort härifrån med någon ofördelaktig tanke om vår stad, derför att de kommit hit under en årstid som cke är fördelaktig för turister. Vi ha på senare tider fått smak på att läsa i utländska idningar om anordens perla, om aStockholm, an af Europas skönaste städer,, om våra strålande kafeer, vackra fruntimmer med små fötter,, och om aStockholmarnes älskvärda karakter,. Derför skulle det smärta ss om inte den kinesiska korrespondenten och såsören (jag är öfvertygad att en sådan ljer med beskickningen) skrifver hem till Aftonbladet i Peking och talar om Mosevacke, Hasselbacken, och alla andra trefliga packar. På operan har man dock lyckats att få se den kinesiska ambassaden, Teaterbranden Dresden har icke gjort samma intryck på lessa långväga främliogar som den gjort på un stor del af teaterpubliken i Europa. I Tyskland talar man i teaterverlden knappast om något annat än den fara-man löper geom att besöka äfven de abäst konstruerade eatrar,. Faran är hvarken mer eller minIre än att man utsätter sig för att blifva 8 1 En stor folkhop var församlad på Gustaf 1 ;