Aftonbladet – 6 oktober 1869, sida 3

lif, tillade han, då han i de nyankomnas ansigten. läste deltagande; och säkerligen bade hon bevisat sig vara ett troget sanningsvittne.n : Visste han något om den förnäma damen som bodde hos henne? — Han visste ingenting om någon dam. Han hade väl hört att den fromma enkan herbergerat Isak Gardon, detta kyrkans skinande ljus, som utan tvifvel släcktes i samma blodbad; men som han för sin del hade en dotter ute på en af öarne, som alltid skickade efter honom om bon trodde någon fara vara för handen på fastlandet, så hade han varit borta under förödelsen och icke kommit hem förrän efter mickelsmessa. Under tiden hade han fört sällskapet till en ruin, der så att säga, förödelsen bopat sig, och sade: : Här, mina herrar, var den ärliga enkans lilla försäljningsbod. Svart, nedbränd, öde, låg den gästfria bostaden. Byggnaden hade ramlat, men bjelklaget under ötre våningens golt hade fallit på sned; så att det bildade ett tak öfver en vrå af det nedre rummet, der man ännu kunde se det röda tegelstensgolfvet; spiseln, med askan efter den oskadliga eld der brunnit, några icke sönderslagna lerkärl; en kedja och en träsko, hvarigenom den smärtsamma motsatsen blef ännu bedröfligare. Berenger steg öfver tröskeln med hatten i handen, som om ruinen varit en helgedom, och stod vrörlig betraktande det hela. Kap. tenen frågade hvar man begrafvit de olyckligas öfverlefvor. Värt folk, sade fiskaren, begrafde dem om natten, nära kyrkan. Jnst då föll Berengers blick på något, halft doidt under de nedfallna bjelkarne. Han sprang; ögonblickligen dit och började så hänsynslöst; använda all sin kraft för att draga fram fö