Aftonbladet – 6 oktober 1869, sida 3

t få svenskar uttala w nästan lika djupt som lån 0, hvilket isynnerbet märkes i sång och vi röste höjande, och om man t. ex. skrifver tjugo o tjugu, konglig och kunglig, så får man ännu m i. stenografien utbyta u mot o, och jag hade ;) visst icke vågat mera, än hr recensenten, som v ) skrifva långt oå (tog—tåg), och är min menin att den egentliga praktiska snabbskrifningen icl heller skall göra någon skillnad emellan långt I ochu, hvilket ock är antydt i läroboken. Hr r censenten får icke förebrå mig, att man då skul skrifva. bod och bud och bor och bur och du och dom alldeles lika, ty efter hr recensentel antagande skulle man ju också skrifva åtrå oc otro, mår och mor, bår och bor, tåg oc tog alldeles lika. Hr recensenten skulle hä liksom jag, åberopa sammanhanget och snabbh tens fordringar. Men då Gab. system icke förbjuder att väl; ett nytt tecken för ett ljud, som icke finnes i t skan, och min lärobok isynnerhet är tillegnad de studerande ungdomen, för hvilken tydlighet oc en lättläst stil isynnerhet äro önskvärda, så he jag valt det tyska wr-tecknet för svenskt w oc den liggande tyska w-typen för svenskt långt Härmed vinner framför allt tydligheten! då dei igenom alla svenska vokalljud få sina särskild tecken, och äfven sina särskilda symboliska mä ken, och i -detta fall bud och bod, och bur oc bor icke, såsom hr recensenten menar, skrifvs alldeles lika, utan alldeles olika t. o. m. om blo symbolisering användes, då konsonant med lång o alltid står djupare eller under skrifraden, kor sonant med w deremot mindre djup, hvilket t. o.n vid ganska stor hastighet i skrifning ganska lätt ka iakttagas. Slutligen blifva förkortningarne ytters tydliga, då förkortningar med långt o, u och å be tyda olika klasser af ord t. ex. öfvermod och öf verdåd m. m. Hvarföre skulle man, när så stor fördelar stå att vinna, icke antaga den liggand tyska w-typen, hvilken såsom i läroboken sida : vid o, u, y är antydt, ganska väl passar till sy stemet. H Hr recensentens mening är, stt man kunde ut trycka skilnaden mellan långt o och å genom at påhitta en halfcirkeltyp, som är emellan å oc . Men en sådan e-typ skulle visserligen af all: stenografer, liksom ju af recensenten sjelf, anse: för olämplig och outförlig t. 0. m. vid mindr snabbskrifning, Hr recensenten påstår, att jag vid somliga ord blifvit otrogen grundsatsen Skri som du hör, Men med orätt, ty för orden en ögd och energisk får jag väl åberopa Dahlins ord. bok, och vid ärfda och ifrig afund citerar jag an märkningen i läroboken sida sju, att f-ljudet, on det ljuder som Vv, skrifves såsom Vv, och har jL hr recensenten sjelf anfört ord, der detta iaktta gits. Om detta icke skett vid somliga ord och om ännu andra ord äro mindre riktigt skrifna, så räknas sådant till öfverseelser och tryckfel och rörer icke systemet. Orden Seralj, Batalj, De talj skrifvas icke med det upps och nedväntda aj tecknet, utan med j-tecknet vid slutet af or (Läroboken sid. 1 8 4.) Ljudet ej förelkoniiser i svenskan oftare än man skulle tro (exem pel finnas i lärob. sida 6) och kunde förntan det tyska ei-tecknet blott mycket vidlyftigt tecknas. Väljer man det tyska ei-strecket för svenskt j, så kar man ytterst sällan tillämpa symbolisering och är nödgad att vänligtvis skrifva vokalerna, hbvarmed man vida mera förlörar än man kunde vinna genom det enklare strecket, som för öfrigt i Gab. syst. har en annan betydelse och äfven i danskan blott äntagits för eioch ej ljuden .. Skrifver man det så ofta förekommande ordet full, fullständigt, så måste alla bokstäfverna tecknas, för att kunna skilja ordet från fal, och väl: jer man det danska tecknet för part. för, så har denna förstafvelse upphört att liksom det tyska ver vara rörlig; i båda fallen gå ganska många fördelar förlorade. Bokstafven a har allaredan, efter sina tvenne lägen äfven tvenne betydelser, hvilka ännu ökas genom förkortningarne; antages ;a på linien såsom sigel för met, så sker detta på bekostnad af det i-stenografisk skrifthögst nödvändiga skiljetecknet, punkt. Af. dessa skäl valde författaren intet särskilt sigel för att, hvilket ord för öfrigt vanligtvis ganska lätt sammanbindes med det följande ordet. Angående mina sigler för göra, böra och töra vet jag bestämdt, att hr recensenten sjelf efter en längre tids öfning kommer att skrifva dem alldeles på samma sätt som jag, och kan ju hvar och en, som inner förkortningarne för. vågade, tillägga ett t streck till törsa förkortningen, för göra och böra, är all närmare beteckning onödig, enär en örvexling af dessa båda verber är omöjlig. Att några ord finnas, som kunde skrifvas annorunda, medgifver jag ganska gerna, helst hvarje tenograf säkerligen har egna små egendomligheer, som icke äro emot systemet. : Om hr recensenten anmärker, att det städse är fter uttalet och icke efter en mer eller mindre besynnerlig rättstafning, som -stenografen affattar in skrift, så har hr recensenten härmed sjelf utalat förkastelsen öfver den svenska praktiken, som krifver långt o å, (tog — tåg) fullkomligen ika, under det jag deremot bemödat mig att icke lott stenografiskt utmärka alla svenska ala ned egna särskilta typer, utan äfven förse dem ned deras symboliska märken. Läroboken innehåller, menar hr recensenten, nånga djerfva och vågade förkortningar, och borde eja den stenografiska texten hafva blifvit öfveratt i vanlig skrift. Jag trodde mig med rätta unna följa den uti allt bepröfvade tyska läröboens metod och visade i korthet huru långt man nöjligtvis kan gå i förkortningsvägen, och den ndliga mognad, som den tyska läroboken tilltror en tyska, studerande ungdomen för att kunna uteta förkortningar, densamma tilltror min lärobok ck den svenska ungdomen. Min mening var det fven att framdeles utgifva en större stenografisk isebok, hvarigenom den korta lärobokens svårigeter skulle förringas. Hr recensenten har genom in underrättelse om en ny blifvande lärobok uner loppet af nästföljande år tills vidare afskräckt nig från mitt företag, Slutligen måste jag, fastän ogerna, anmärka, att å jag till mina svenska vänner, som intresserat ig för stenografien, räknar tvenne Stockholmare svenskar, icke tyskar, såsom hr recensenten utan käl förmodar), hvilka under en tids vistande i yskland lärt sig känna Gabelöbergers system, och ;varaf den ene Erde en väsentlig del ilärobokens fattande, så ansåg jag det icke nödigt att sätta lig i förbindelse med ännu flera andra personer, elst jag af erfarenhet vet, att just stenografiska rågor och tvister nästan aldrig leda till något realtat, ja min lärobok hade kanhända, om jag icke. andlat så, icke alls utkommit, och då icke kunat vara den lofvade, rent svenska stenografien, isom hr recensenten sjelf säger, till nytta och dning. 4. H.