Aftonbladet – 30 september 1869, sida 3

Trogen, trogen! utbrast Berenger med jublande, underligt klingande stämma. Ve, ve öfver dem, som ville att jag skulle tvifla på henne! Philip — Lucy — hören! Hennes oskuld är t adlig för hela verldea! Tusende sinom tusende välsignelser öfver er, Mericour! tillade han på fravSka. Niharsett henne — hvar? — huru?s Mericour svarade med kall höflighet: — Jag hade dån äran att taga afsked af bår ronessan de Ribaumont i den lilla staden La Sablerie, äer hon hos ringa Hugenottiska vänner funnit en fristad för sig och sitt barp, som hon ensam måste beskydda, då ingen beskyddare kom. Han fick ingenting vidare säga, ty Berenger, Mjapt gripen och upprörd, vacklade der han stod, och skuile fallit, om ej Lucy, som stod honom närmast, skyndat fram och understödt bonom, så att ban kunde komma bort till en bänk. Lucy vände sig till fransmannen och sade på franska i lätt förebrående ton: Min broder är ännu mycket sjuklig. Jag beder eder, min herre, var litet försigtigarei edert tal. Hon hade ej ens till hälften förstått de ord, som hastigt vexlats mellan de båda unga männen. Pbilip förstod dem ännu mindre, och handtverkarne naturligtvis icke alls. Då Spinks såg Berenger sjunka ned på bänken, sprang han fråm, grep åter sin fånge i kragen och utropade, vändande sig till Philip: Nå, ou bar vår unge herre väl fått nog af landstrykaren? Viskola hålla honom qvar här, så att han ej får förtrolla någon annan ? Men detta verkade som ett ögonblickligen stimulerande medel: Berevger sprang upp, tog Spinks i armen och ropade: Släpp honom, skurk! Det är min vän — en högboren ädling. Han kommer med tidNN