Aftonbladet – 27 september 1869, sida 3

förbar, var att Routron skulle i ett höeller halmlass föra henne så långt som möjligt på vägen till Paris. Der skulle männen, kommande på olika vägar och alla till häst, möta henne — Martin hoppades till och med kunna taga hennes egen passgångare från klostrets stall — hvarpå de, genom en omväg öfver landsbygden, trodde sig kunna hinna gränsen af de Montmorencys vänner tillhöriga besittningar och derifrån skulle hon icke lätteligen blifva utlemnad till en Guiscard. Men, antingen uppeggade af Perrine eller ledda af eget omdöme, förklarade bönderna bestämdt, att ehuru madame skulle blifvå eskorterad hvart hon behagade, var det dem omöjligt att medtaga barnet. Det blefve då omöjligt att dölja henne; hastiga färder blefvo försenade, alla svårigheter tiodubbelt ökade och den lilla skulle bestämdt leda till hela planens upptäckande. Hon måste qvarlemnas hos Simonette. Stolt och harmset afslog Eustacie alltid detta tillbud och sände nya befallningar med budbäraren, för att alltid. få samma svar i en annan form. Den unga qvinnans starka vilja och moderskärlek uppvägde de envisa böndernas kloka, praktiska beslut, som de fattat i tanka att de, som skulle våga allt r henne, också skulle ega rätt att föreskrifva huru detta skulle ske. Under hela denna tid kunde mäster Gardon dock ej förmå sig att lemna henne alleda med sitt lilla barn, utan en enda vän eller rådgifvare, och det oaktadt hennes stolthet hindrade henne både att ånyo begära räd eller undervisning i den tro som varit hennes makes,. Om hon ej fick strida för hugenotterna, tycktes det som hon ej ville veta af deras lära. Men med den fina takt, som aldrig lemnade henne, tycktes hon glömma hvarje liten tvistepunkt under sin samvaro med honom. Hon var alltid intagande vänlig och tacksam för hvarje liten tjenst han visade henne, och var lika så behagfullt höflig, som om hon varit värdinna i Ribaumonts slottssalar. Sedan var det verkligen vackert att se hennes djupa kärlek för sitt barn, och det glädtiga