Aftonbladet – 27 september 1869, sida 3

ma för mitt barn och välsigna det. Hon vet hvad en resa, som denna, vill säga. Den välsignade Marias son vet det visserligen och gifver sin välsignelse dertill, svarade han vänligt. NITTONDE KAPITLET. Gatan Les Trois Föes. Och darrande, kring barnet, hon De svaca armar slår Och trycker det till bröstet hårdt, Och bort dermed hona går. , Southey. En häftig storm hade rasat hela aftonen, hagel och regn hade på vindens vingar brusat fram genom den trånga gatan, Les Trois Fees, i den lilla hugenottiska staden La Sableri ; störtregnet hade förvandlat de icke stenlagda gatorna till dypölar, åskan hade dånat öfver hustaken och rullat långt bort öfver Atlantiska hafvet, hvars vreda vågor häfde sig mot den sandiga kusten ungefär en half mil från staden. Aftonen inbröt under ett kallt, genomträngande duggregn, och ehura man redan var ett stycke in i Maj månad, stängde enkan Noemi Laurent dock gerna luckorna för sitt icke med glasrutor försedda fönster, der små kakor och läckra bakverk voro utställda till salu, hvarefter hon med stor förnöjelse slog sig ned framför den flammande brasan i spiseln. Hon var enka efter en prest, som lidit döden för sin tro, under tidigare förföljelserna, och såsom dotter af en bagare, hade hon sedan, af stadens myndigheter erhållit tillstånd att försörja sig genom försäljning af finare bakverk och sylter, hvilkas tillredning hon förträffligt förstod. Noemi var en allvarlig qvinna, sällan glad, och nu ensam i sitt hem, sedan hon sammansparat en nog stor penning för att dermed kunna skicka sin son att studera i Schweiz. Hon bebodde två små nätta rum på nedra botten at ett högt hus, och hon hade just slutat att städa och med yttersta nätthet ordna allt för aftonen, då hon spratt till vid en sakta knackniog på dörren, en knackning, som den förföljda väl förstod, och då hon öppnade, ljöd