Aftonbladet – 27 september 1869, sida 3

Det egendom der den ifrågatarande foder odlingen är införa; består till. största dele af lättlera. Då jag öfvertog egendomen va ja i allmänhet temligen utsugen af e änge fortsatt och för vida sträckt spanmåls odling, bvarjemte höförsäljning icke hade för sakats. De naturliga ängarne hade flera om gängar blifvit plöjda och besådda några år rad med hafre, derefter igenlagda med gräs frö, men utan gödning, hvarigenom foder skördarne blefvo allt svagare, och den gaml åkern bade äfven allt för ofta burit rödklöf ver för att denna ömtåliga växt skulle b frodig. Egendomen är så belägen att mjöl ken, särdeles då segelleden är öppen, lätt ka införas till hufvudstaden; men mjölkprodak tionen var Oöbetydlig, enär i kornas utfedrin; ingick stora qvantiteter halm och föga hö ty spanmålen såldes företrädesvis och de knappa hötillgången åtgick till dragarne. Mi företrädare ansåg också att ladugårdsskötselr icke lönade sig. Det hade värit lätt att försätta jorden bättre växtkraft medelst anskaffandet a köpta gödningsämnen, men dertill fordrade: ett större kapital än jag kunde disponera Jag nödgades derföre, likasom min företrädare, med gräsfrö igenlägga den upplöjda ängsmarken, ogödslad tillsvidare, och nöja mig ined svaga grässkördar. Den tillgängliga ladugårdsspillningen måste reserveras för deti gamla åkern, och jag följde noga regeln att hellre göda en mindre area rikligt på en gång, än en större areal knappt. och att alltid låta foderväxter — Alsikeklöfver och timotej — följa efter den första sädesgrödan, i regeln råg. På den rikligt FaR jorden fick jag goda skördar, en jord åter, som ännu icke göäslats, blefvo skördarne naturligtvis svaga. Mitt bokhålleri (jag tillråder hvar och en landtbrukare att aldrig försumma en noggrånn bokföring, i början tråkig, men. ju längre den fortgår, desto intressantare) utvisade tydligt, att afkastningen på den i svag växtkraft varande jörden, knappast betalte brukningskostnaden och utsädet; den välgödda jorden åter var den som lemnade det behöfliga öfverskottet. Emellertid kunde jag med hvarje år väl göda en något större areal, och det blef uppenbart, att ju bördigare jorden blef, desto bättre förmådde växterha derå att motstå en ogynsam väderlek. Ehvru jag använde ej obetydliga Neger spanmål till kreaturen (dervid alltid följande den regeln att till utfodring begagna de sädesslag, som betaltes relativt lägst, sålunda t. ex. ett år hvete, då detta angripits af sot, och derför, ehuru ganska vigtigt, ej ens betaltes lika med rågen), ökades dock ihina inkomster, väsentliven derigenom att ladugårdens afkastning växte successive. Småningori blef alltmera åskådligt, att de höstsäden utsådda föderväxtfrön (klöfver ch timotej) gingo ojemt till och att jag fick sjemna fodervallar. Orsaken dertill var att plahtörda Jätt qväfdes af den frodiga rågväxten. Då jag efter rågen sådde korn och leri utsådde foderväxtfrön, hände äfven ofta tt dessa, då våren var varm och regnfattig, intingen alls icke grodde, eller koftimö myceet bjemt upp och i växt, och lemnade derisenom en otillräcklig skörd, och då de naurliga betena äro ötillräckliga här för det skade antalet kreatur, och således grönodring behöflig, så kom jag ofta 1 förlägenwet Här klöfvern icke gick väl till. Atti icker (afsedda till skörd före dess mognad) tså gräsoch klöfverfrö, lyckades väly då rårarne voro varma och ål ej fattades, nen det föllsig dyrt, enär det förstnämmda ädesslaget vanligen står i högt pris då det kall köpas, och sällan mognar väl här ioren på den bördigare leran. Jag nödgades erför fasthålla vid det vanliga att utså foerväxtfrön i höstsäden, och på de ställen, er den qväfde de späda plantorna, utså nytt rö på hösten, nöjande mig att första året å ojemn foderskörd, men året derpå en desto emnare, särdeles af Alsikeklöfver, som brejer ut sig långsammare, men lemnar jemte imotejen en vida rottätare vall än rödklöfern. Emellertid hände på hösten 1864, en dag nder min frånvaro och under det rågsådden ågick, att rättaren plötsligt sjuknade, så att a annan såningskarl måste anlitas, och med en påföljd, att han, som var mmmnate öfvad, å något mer än tre tunnland mycket starkt ödslad jord utsådde nära fyra tunnor 142, lisstaget observerades ej förr än rågen kom och äfven foderväxtfröet var utsådt Alsike-klöfverfröet gror bäst om det utsås ÅA hösten). Jag måste nu bereda mig på tt der skulle bli liggsäd och en svag sädesfkastning, om ej våren blef desto ogynsamare. Så blef den icke. Hela rågfältet vide sig frodigt, och det för tjockt sådda så tomordentligt frodigt, att det som jag befade påtagligen skulle inträffa. Jag beslöt då att använda den tjockaste gen till grönfoder, och när den uppnått en öjd af 12 å 14 tum började jag låta afskära n efterhand. Råggräset, som användes till orna, ville de ej förtära i början — äfven juren äro ganska konservativa — men uppandadt med halm och skuret till hackelse, varpå ströddes gröpe, förtärdes fodret efter t par dagar ganska begärligt, och när efter I veckas förlopp or me blifvit både längre h fastare, fodrades korna blott dermed jemte gon vå sädshalm, som dock ratades till en Nad sa aid RR Rs nr nr Så RR RNA