Aftonbladet – 27 september 1869, sida 3

lans rna från nödvändigheten at att ramkalla chevalierns farliga vrede, och det rar för hans herrskarinnas egen säkerhet rida bättre att färdas så, än omgifven af en eskort, alltför stor att icke väcka uppmärksamhet och alltför liten för att kunna öra motstånd mot en trupp soldater. Han motsatte sig ej längre madames beslut, och spådde att hon till sluts skulle komma tillbaka i full ståt, och se till att hvar och en skedde rätt. 4 Eustacie, som glömde sin vrede och blott hågkom de tjenster ban gjort henne, räckte honom sin hand att kyssa och bjöd honom farväl med ett utbrott af tacksamhet och tillgifvenhet som värmde den hederlige mannens hjerta. Belöningar kunde ej gifvas, för att de ej skulle blifva en ledning för hennes farbroder, och kanske hade de blott blifvit sårade deraf, både han och de vänliga Routrons, som gjorde sitt bästa för att rusta ut Eustacie för resan. Nanon framsatte hast en god frukost och packade sedan i en korg lifsmedel nog för att de ej på två lagar skulle behöfva gå in i någon by, för att skaffa sig mat. Eustacies penningar och uveler bildade åter kärnan af det knyte med kläder, för henne och barnet, som måste medföras; hennes förklädnad ordnades ned största omsorg, — en tjock randig yilesjortel med ett svart, snöradt lifstycke, det senare betäckt af en röd Challet-duk. Den vevingade hvita mössan dolde alldeles hennes vår; en stor, grå kappa med hufva, kunde intingen svepas helt och hållet omkring henne ch barnet, eller hoplagd, bindas öfver skulIrorna. Träskorna hängde också öfver axeln, y hon hade lärt sig att gå bartotad och gick a vida lättare än i träskor. Den lilla pacsan med kläder hängdes på en käpp, och ars öfver axeln af mäster Gardon, som i in bondrock och stora hatt, var så lik en nålning af S:t Josef, att Eustacie, då den ippgående solen lyste på hans hvita hår och ägg, genast kom ihåg flykten till Egypten, ärmade sig honom och sade skyggt: Den välsignade heliga Jungfrun skall öm-!.