Aftonbladet – 23 september 1869, sida 3

i vända mot dem, och hafva fill och med vunnit betydande framgångar. Han antyder att insurgenterna, som hafva två tredjedelar af ön i sitt våld, knappast kunna. kallas rebeller, utan böra anses som ett för sitt oberoende kämpande folk. Han hänvisar på den tillväxande sympatien i Förenta Staterna för insurrektionen och talar om omöjligheten för den exekutiva makten att sätta sig häremot. Han tadlar de grymheter, som föröfvats mot fångna insurgenter och amerikanska medborgare, hvilka blifvit misstänkta för att understödja upproret. Han påstår, att cubanerna icke kämpa för annat än att afkasta sig ett tryckande ok. Stridens fortgång skall förstöra handeln på Cuba. Han slutar med den reflexionen, att de ofvannämda förhållandena möjligen orsaka att nordamerikanska regeringen icke kan motstå påtryckningen af den allmänna opinionen, utan nödgas tillerkänna cubanerna krigförande makters rättigheter. SCHWEIZ. Under sitt vistande i Lausanne under fredsoch frihetsligans möte bor Victor Hugo i Hötel des Alpes och är naturligtvis föremål för allmän uppmärksamhet. Hugo har — skrifver en korrespondent — blifvit grå och gammal, men har ännu ett kraftigt utseende. Den som tillfälligtvis möter honom på gatan utan att känna honom, skulle emellertid icke tro honom vara den store franske skalden, och den som hörde honom på talarestolen utan att veta hans namn, skulle icke hafva tänkt på Victor Hugo. I början var han så lågmält, att till och med den närmast stående icke kunde höra hvad han sade. Sedermera höjde rösten sig dock. Efter Hugos tal — af oss meddeladt i måndags — uppträdde fru Gögg, en icke mera ung, men mycket intagande dam, och höll ett föredrag om qvinnans emancipation, som gjorde stormande lycka. En korrespondent till Neue freie Presse tror, att Victor Hugo i öfvermåttet af sin förtjusning kysste henne. Ludvig Simon, känd från centralparlamentet i Frankfurt ar 1848, höll sedermera ett tal om organisationen af frihetsstaten. Efter att hafva talat emot frihetsmördande friheter (något som framkallade en formlig bifallsstorm, isynnerhet från fransmännens sida), uttalade han sig om Nordtysklands Borussificering, fördömde den i och för sig samt visade huru nordtyska riksdagen i sjelfva verket blott är ett slags Conseil detat, och förbundsrådet, som institution betraktad, endast en komedi, alldenstund den preussiska örven isynnerhet der beskyddar de mindre fjäderfän, den håller i sina klor.