Aftonbladet – 22 september 1869, sida 3

Sk j obehaglig känsla, utan genörti det möntråst skratt. Det pifves verkligen högst gemen klosterscener, det Veta vi in, men glada oc angenäma saknas ej heller, blott inan förstå att hitta på dem. En af våra norska lands i män; hr Lerche, är en som kan den konsten Jag förmodar, att ni känner Vincent Stol tenberg Lerche, åen glada målaren? Han ha Iredan för flera år sedan gjurt Sä bemärkt I Tyskland, Holland, Sverge och Noigö och han är lika spirituel skildrare, vare sig att han målar i olja, vattfärg eller bläck. Han Tarbetar ej blott med pensel, utan äfven med i Pang e) endast med palett, utan ock med läckhorn, ty han är äfven skriftställare. Egentligen är Lerche arkitekturmålare, men I det är ej nog för honom: han måste framställa äfven menniskan, och det ej blott som staffage, utan som fullt integrerande del af taflan. Så har han blifvit genremålare, en glad tolkare af både glada och allvarsamma ögonblick, en bumorist af äkta sorten, men framför allt en artist, som för det Sinn, han lägger i taflan, aldrig glömmer den konstnärliga uppfattningen. Teckning, färg och komposition har han i sin makt. Den yttre skönheten förstår han bevara äfven i de uppsluppnaste ögonblick, och det är så vackert det ljus, han låter reflektera på en frodig munks ansigte eller spela längst in i de höga kyrkhvalfvens perspektiv. Lerche trifdes länge i kyrkan. Han gick till och med dristigt fram i en erkekatolsk katedral och satte sig i sjelfva högkoret, under det Koskull, en annan af kyrkofäderna, vanligtvis helt blygsamt stannade i vapenhuset eller på sin höjd beredde sig inträde i sakristian för att inspektera kollekten. Koskull är verkligen mera andäktig i kyrkan, det kan ej nekas. Han försjunker i kontemplation, till och med i en innerlig bön, under det Lerches kyrkobesök varit nästan en djerf fritänkares, som ej fruktat att högljudt le, under det orgelns toner brusat genom hvalfven, blott för det att han sett en kanik bjuda snus åt en annan eller hviska kanske en liten kyrklig skandalhistoria i kamratens öra. Lerche hade kanske kunnat blifva bränd under inqvisitionens dagar. Jag håller det alldeles icke för otroligt, hr redaktör, ty det är onekligen något kätterskt hos honom. Han går i kyrkan för att uppljus, som kan falla genom ett kyrkfönster. spana de svaga, de rent menskligt komiska sidorna hos hennes tjenare och dem ställer han sedan fram för verlden i det klaraste Skulle en sådan karl icke hafva blifvit bränd, om inqvisitionen ännu funnes till? Nu går han deremot fullkomligt lugn och oantastad omkring hvar han vill på en katolsk stads gator, och det har händt, jag har sjelf sett det, hr redaktör, på mycket nära håll, att han helt gemytligt vid ett glas rhenskt samspråkar med en katolsk andlig — icke på sina taflor blott, utan i rena rama verkligheten Zum römischen Kaiser i Disseldorf Men Lerche nöjer sig icke längre med kyrkan endast. Jag vet ej om han ännu aflagt något bindande klosterlöfte, men i klostret älskar han numera att företrädesvis uppehålla sig, när han sitter vid sitt staffli. På Göteborgsexpositionen i år visade Lerche bland annat en af honom förträffligt utrustad Klosterkällaren. De två aquarelier, som för närvarande befinna sig på konstföreningens utställning i Stockholm, äro begge klosterscener. Det är iust de två konstverken, som : jo IE :x till, hr redaktör, i jag helst ville lägga nig exponerade. fall jag fick välja bland de nu De äro icke särdeles stora, hvad qvan teten beträffar, men qvaliteten är så mycket bättre, två perlor i samlingen. Den ena af dessa aquareller återgifver bilden af ett refektorium, en matsal i ett kloster, ett rum i allvarlig stil, visst icke dystert, men ej heller med något af den verldsliga glans, som utmärker matsalar, hvilka tillhöra syndens barn. Bordet är dukadt, det är hufvudsaken, och ordnadt med all den gedigna l komfort, som är så passande för klosterher-: rarne, dessa heliga män, hvilka hafva behof af att vid en god måltid kunna ötfverlägga om de kraftigaste medel mot tidens ondska. Af hela personalen befinner sig endast en munk : i det stora rummet. Han har glömt sig qvar vid bordet och anser sig böra tömma ännu ett glas, sedan de öfriga munkarne redan l slutat måltiden. Det vore ju skada att lemna något af vinet. Utan att förlora något af den värdighet, som uppenbarar sig i hans imponerande : figur, har han med en ifver och en grundlighet, som utmärker en sann klosterbroder, spart hunnit till botten af det stora glaset. Den säkra rörelse, hvarmed han hvälfver glaset och lutar sitt heliga hufvud bakut, ne gutta supersit, visar huru väl han förstår sin sak. Det är en präktig figur i en präktig omgifning, ett litet vackert kapitel ur en glad : klosterhistoria. Den andra aquarellen har sin scen i klostrets stora vestibul. Kardinalen kommer på besök och mottages af hela klostergersonalen, som med djup underdånighet bugar sig för denna kyrkans furste. Hvilka fysionomier! Det är icke karrikatyr, nej snarare historiemålning, men jag ville se den som kunde förhålla sig allvarsam, när han betraktar dessa herrliga munkanleten. Jag kan omöjligt beskrifva dem. De måste ses, och jag ber att pi, hr redaktör, ville uppmana alla vänner af ett godt skratt på samma gång som af den behagliga känsla man erfar af en god målning att gå och taga denna aquarell i betraktande. Att den högdragna kardinalens styfva nacke uppbär ett hufvud, som har en ehuru af målaren sannolikt icke afsigtligt framstäld likhet med Knut Almlöfs drag i någon af hans komiska roller, förminskar