Aftonbladet – 22 september 1869, sida 3

cktes han bli förstenad af fasa. I nästa ögonblick hemtade han sig dock, kastade sig på knä vid sidan af sin dotter, öfver hvars ansigte blodet forsade, och ropade hennes namn samt bad de innerligaste böner, att hon måtte förlåta honom; ängsligt kände han på hennes puls, lade handen på hennes hjerta och lyssnade med spänd uppmärksamhet efter hennes andedrag. Då han slutligen tycktes kommit till den förfärliga vissheten om, att hon var död, sprang han upp, slet sig i håret, snyftade och grät samt visade tecken till en nästan vansinnig förtviflan. Hans våldsamma smärta aflöstes plötsligt af tanken på den fara, han sväfvade i, ifall någon upptäckte hans missgerning. Han såg sig försigtigt omkring åt alla sidor, och då hans fruktan för vitnens närvaro tycktes lugnad, tog han sin dotters kropp i sina armar och bar den ned åt branten till floden, hvilken på detta ställe var mycket djup och strid. De två gossarne, som stumma af förskräckelse och med klappande hjertan åsett hvad som passerat, förlorade nu Laboudie ur sigte och såg honom först åter då han ensam kom tillbaka uppför branten. Han såg sig åter försigtigt omkring och ilade derefter med hastiga steg bort till den by, dit han väntades. Efter de två gossarnes förmenande måste det ha åtgått 10 minuter, innan de vågade lemna hyddan och gå ned för branten för att undersöka flodstranden. De hade knapt kommit upp igen förrän de sågo Laboudie komma tillbaka, hvarefter de så fort de kunde springa skyndade bort för att underrätta myndigheterna om brottet. Naturligtvis afgafs ofvannämda gossarnes berättelse ej på en plats; utan den omtalades medan gensdarmerna skyndade till det ställe, der brottet föröfvats, och den var knappast slut, då de uppnådde det. Laboudie fanös ännu qvar, och det lyckades gensdarmerna att komma honom nästan inpå lifvet innan han märkte deras närvaro. Han hade sin dotters tamburin i handen och han kysste och smekte instrumentet, medan han det ena