Aftonbladet – 22 september 1869, sida 3

gossarne sig alltid nära hvarandra och vistades då vädret var dåligt samt om natten i en af de torfhyddor, som på flera ställen fannos i skogen. De hade mellan klockan 9 och 10 denna afton befonnit sig i en dylik tillflyktsort, då de derifrån hörde hastiga fotsteg och röster, hvilka tycktes tala i en vredgad och häftig ton. Genom att titta ut genom en lucka funno de, att rösterna tillhörde Laboudie och hans dotter, hvilka de mycket väl kände. De gingo båda tätt förbi hyddan, och gossarne lade märke till, att Cecilie grät och att hennes fader var i hög grad uppretad på grund af — såsom gossärne kunde förstå af enskilda, afbrutna mevingar — att hon vägrade utlemna en penningsumma, hon var i besittning af. Gossarne, som hört omtalas, att Laboudie och den vackra tamburinspelerskan väntades till en fest i en närbelägen by, fingo det infallet att följa ett stycke efter dem för att höra huru deras tvist skulle Sluta; Utan att observeras gingo de två gossarne genom skogen och blefvo vittnen till, att Laboudies häftighet tilltog alltmer och mer, liksom de äfven af de fälda yttrandena styrktes i deras första tanke, att nemligen hans vrede uppstått emedan Cecilie vägrade att lemna från sig penningar. Gif mig penningarne, eller jag slår ibjäl dig! utbrast Laboudie flere gånger, i det han vildt svängde sin cymbal öfver hufvudet. Cecilie fortfor att motsätta sig denna befallning, och deras tvist fortfor medan de gingo framåt. Då de i närheten af en stenig brant, som förde ned till Loires strand, måste vika in på en smal skogsstig, stannade Laboudie plötsligt och återupprepade. i en hög och förbittrad ton: Gif mig penningarne, säger jag, eller... Flickan afbröt honom här med några ord, som gossarne icke kunde höra, men som försatte Laboudie i det förfärligaste raseri Med en vild ed höjde ban sin arm och slog våldsamt Cecilie i bufvudet med kanten al cymbalen, så att hon utan att gifva ett ljud från sig föll till jorden. I detsamma Laboudie såg henne falla