Aftonbladet – 22 september 1869, sida 3

Stockholms-bref. XXVI. Herr redaktör! ; Ni vet att klosterhistorier åter kommit på modet. Det är med anledning af de tvenne små taflorna på konstföreningens exposition. som jag erinrar derom. Taflorna äro lyckligtvis icke ännu köpta. Nu beror det på hvem som hinner först till Kungsträdgården och kniper bort dem. Man upptäckte en nunna i Krakau i ett tillstånd, som jag icke vill beskrifva och som jag dessutom ej behöfver beskrifva, ty hela verlden känner den saken. Hennes historia berättades i hela Europa och ett godt stycke in i de andra verldsdelarne, men den berättades ej alltid på samma sätt. Att hon varit hållen i fängelse inom ett kloster i ofvannämnde stad, derom voro alla ense. Hurndant detta fängelse varit beskaffadt, blef deremot mycket olika skildradt. Protestanter, baptister, judar, gemene fritänkare och alla andra otrogna påstodo att den arma menviskan varit inspärrad i ett ohyggligt hål, der hon tynade bort på ett läger af den vämjeligaste orenlighet. Rättrogna katoliker, inklusive några protestantiska biskopar och ett par kyrkstötar i norra Europa, trodde sig veta att nunnan haft ett gladt och väl möbleradt rum till fängelse, med eldning och städning och tapetseradt med franska tapeter. Man medger för öfrigt, att hon var vansinnig och derför hölls inspärrad. I sådant fall skulle naturligtvis personer, som icke ega ringaste spår af kristendomskänsla, hafva skickat den arma vansinniga till något Conradsberg; men karmeliternunnorna i Krakau ville icke skilja sig från sin syster. Det är en känsla af grannlagenbet, som icke blifvit riktigt uppskattad. Emellertid började hvarenda en af fritänkarnes tidningar att duka upp med nya klosterhistorier. Den tidniog, som i Juli och Augusti detta år ej hade minst en fasaväckaude klosterbistoria om dagen, ansågs icke följa med sin tid och fann sin upplaga betydligt förminskad. Det var vanligtvis ett underjordiskt häl, der man hade begraft en nunna lefvande; föga omvexlicg 1 hufvudtemat och ej heller med mänga variationer, . men all til:räckligt r att åstadkomma de förskräckligaste rysningar midt uti rötmånaden. Det är dock icke alla klosterhistorier, som höra till det rysliga slaget. Jag får erkänna, att jag är mycket glad öfver detta lyckliga förhållande, ty för min del har jag alltid satt mera värde på roliga historier, vare sig i kloster eller andra sällskap. Ni kan derför måhända tänka er min glädje, då jag en dag midt under ofvannämde förskräckliga berättelser fick fatt på ett par klosterskildringar, som lockade tårarne ur mina ögon, icke af sorg, fasa, harm eller annan ÖR RN