Aftonbladet – 22 september 1869, sida 3

han varit vansinnig och ej.vetat hvad han gjort. Orsaken till tvisten mellan honom och dottern sade han vara, att denna vägrat lemna från sig en summa penningar, som hon sparat samman; han ville taga iträn henne dessa penningar för att derigenom bindra henne att utföra ett visst beslut, men hvad det var för ett beslut, ville han icke säga. Jag har dödat min dotter, sade han, men jag vill icke kasta sten på hennes minne., Ett starkt utbrott af indignation från åhörarnes sida följde på denna efter hvad man ansåg hycklade förklaring. Oaktadt Laboudies advokat framhäfde den vigtiga omständigheten att corpus delicti icke var funnen, alldenstund alla draggningar efter Cecilies lik varit förgäfves, ljöd juryns uttalande: skyldig,. Dödsdomen uttalades öfver Laboudie. Denne afslog att appellera domen till kassationsrätten; han var trött vid lifvet, sade han, och skulle lemna det utan saknad. Afrättningen bestämdes försiggå i Angers på S:t Michaelsdagen. En ofantlig menniskomassa fyllde platsen, der schavotten var upprest, och namnet Laboudie ljöd från mun till mun, åtföljdt af förbannelser. Då den dömde visade sig på bödelskärran med en prest vid sin sida, vältrade dessa förbannelser ned öfver hans hufvud i ett vildt skrik, likt ett enstämmigt, förkrossande fördömelserop. Några minuter gå förbi, men då höres bland mängden ett larm af helt annan natur. Ett skrik, ett namn, ljuder ytterst i hopen. Det kommer allt närmare, det upprepas allt högre och högre och rullar fram som en växande lavin. Håll, håll! ropar man. Mord! Det är hon! Det är Cecilie! Det är hennes barn. Allaskrika, gestikulera och tränga sig fråm. Allas ögon vändas mot en tung flicka, klädd i en brokig drägt och med en tamburin i handen. Hon står upprätt i en vagn, som kommer från en af de gator som mynna ut till den stora platsen. Det är Cecilie! Hon hade vaknat upp den olyckliga natten, då hon fick slaget, och då hon märkte sig