Aftonbladet – 20 september 1869, sida 3

folk lemna ruinen, synnerligast som Nanon lofvade att tidigt nästa morgen komma tillbaka. Det stackars barhet var för öfrigt alltför uttröttadt för att kunna länge öfverlemna sig åt sin oro, och glömde den snart i en tung sömn, som öfverföll henne, innån hon ännu hunvit upprepa hälften af de böner hon var van att hvarje afton läsa. Hon hade sofvit länge, då hon på en gång spratt upp ur sömnen och vaknade. Maånan lyste genom det runda fönstret och murgröpsrankorna bildade derrande skuggor på det belysta golfvet. Det såg underligt och öfverjordiskt ut i första ögonblicket, men hem förstod det strax och skulle hafva lugnt somnat om igen, om hon ej förmärkt ljudet af tunga steg i trappan. Alla englar och helgon! Tempelherren! Haf förbarmande med mig! Ack, jag somnade ifrån mina böner! Heliga Jungfru bevara mig ifrån att blifva vansinnig af rädslal Och hon satte sig upp i bädden, med vidt uppspärrade ögon, och då hen fann att hon sålunda kom midt i månljuset, kröp bon undan i dem mörkaste vrå hon kunde finna, eburua hon väl visste att om detta verkligen var tempelherrens vålnad, var det fåfängt att söka undkomma, och dertill kom att-hon i samma ögonblick märkte att hon från sin plats icke kunde nå skottgluggen, för att gifva Nanon den öfverenskomna signalen. Men de tunga stegen ljödo så trötta, trötta som om tempelherren fann sin vandring både lång och svår. Slutligen stannade de; och då hördes en tung, djup suck, eller-.snarare pustning, som hade nägot så menskligt, att det darrande hjertat började slå lugnare. Om förståndet sade henne att då lefvande voro för henope vida farligare än de döda, före