Aftonbladet – 20 september 1869, sida 3

drog dock känslan de förra vida för de senare! Det Kunde till sluts bara vara Nanor Routron; huru dåraktigt då att sitta hopkrupen af rädsla i en mörk vrå! Nu prasslade det i höet. Nej — icke Nanop; det är-er manlig gestalt; den har en stor kappa öfver axlarne. Ah! nu står den i månljuset — silfverhår — silfverskägg! Det är tempelherrens vålnad! Orörlig af fasa, men ihågkommande att ingen vålnad har makt öfver menniskor utan att dessa först tala gengångaren till, satt Eustacie qvar i sin vrå, korsade sig i tysthet, men var ur stånd att draga sig till minnes någon bön eller åkallan utom ett oupphörligt upprepadt: Ave Marial Hon försökte återhålla sin flämtande andedrögt, för att, ifall det ändå icke skulle vara tempelherren, i det längsta undgå att blifva upptäckt, och afvaktade tyst hvad som komma skulle. Gengångaren tog af sig sin kappa och sedan sin mössa — icke någon hjelm — och bredde den förra ut öfver böknipporna. Något eldrödt kors syntes icke till, men det förmärktes en rörelse i höet, som om någon höll på att ordna en bädd deri. Brukade vålnader någonsin företaga dylika förvuftiga saker? Om det var en menniska, skulle det då icke gå an att smyga sig ut, sedan han somnat? Hennes förskräckelse började nästan öfvergå i planer till räddning från en fiende, då, himlen bevare oss, vålnaden upphof sin röst och begynte sjunga! Det var just så spöken alltid brukade börja innan de kommo till sina helvetiska skrän! Vår Heliga Fru bevare mitt förstånd! Men hör, hör! Det var icke någon messa, det var toner och ord, som hon hört i sin barndom, det var-den aftonpsalm; det lilla äkta paret brukade sjunga för baronen på slottet Leurre det var en af Marots psalmer!