Aftonbladet – 16 september 1869, sida 3

a 20, och skulle detta icke vara förhållanet, så kunna i de allra flesta fåll omlä; 83 ningar verkställas med jemförelsevis ganska ringa kostnader. I de allra flesta fall bör en sådan bana, som ej erfordrar större utrymme än 5 fot och behöfver med sin medellinie ej ligga längre från vägkanten än 5 fot, äfven få plats på en vanlig landsväg, som håller 20 fot i bredd, och der vägfarande af alla slag lätteligen böra kunna komma förbi hvarandra, hvarvid skenan, som ej höjer sig mer än 6,7 linier öfver vägytan, kan utan anmärkningsvärd svårighet örfverköras af hvilket åkdon som helst. En invändning, som vi vänta, är den, att hästar skulle blifva skrämda af dylika på landsvägarne framgående vagntåg. Men sams ma farhågor hystes, då fråga var om nu bes fintliga jernvägar utan att på långt när hafva blifvit af den vigt, som man velat tillmäta dem, och för öfrigt vill det synas, att då sådana banor utan olägenheter kunna nedläggas på de franska landsvägarne med deras fanska lifliga rörelse, så bör detta i ännu ögre mån blifva förhållandet på de svenska landsvägarne. ; I ett hänseende -äro dylika banor dock mindre användbara i Sverge än i Frankrike; och detta under den del af året, då markenär täckt af snö, som kan blifva hinderlig för bantågens gång. Men en sådan omständighet är för en dylik kortare bana likväl af mindre vigt, ty dels är behofvet af lätta förvindelser under den årstiden mindre påkaladt, dels äfven bör ett afbrott under några lagar till följd af ett starkt snöfall ej medöra några nämnvärda olägenheter; isynnerhet om man då lätt kan taga sig fram med läddon.