Aftonbladet – 16 september 1869, sida 3

(Insändt.) Ännu en gång Wagner. Audiatur et altera pars. För någon tid sedan cirkulerade i de svenska tidningarne en historia om att Wagner skulle ha komponerat en ny opera Imatra, och i sammans hang dermed anfördes en temligen kostlig och om en gränslös arrogans vittnande tirad på franska språket, den han skulle ha skrifvit i en vid Imatra befintlig anteckningsbok för resande. TIisäns daren, som tror sig känna Wagners författarskap temligen noga, har aldrig hört talas om någon opera Imatra; ej heHer finnes i häns skrifter, han omständligt redogör för de operor han skrifvit och dem han ämnar skrifya, eng antydan om att han haft för afsigt att behandla detta ämne: I den anförda tiraden bäntydes dessatom på Tann hävsers fall i Paris, och det är kändt att Wagner sedan den tiden icke varit i Ryssland och således icke kunnat skrifva något derom i Imatra-albumet. Sannolikt bar någon göd vän till Wagner roat sig med att förfalska hans namn för att sedan kunna förlöjliga honom: dylika mystifikationer i album för resande äro icke RR Möjligen är också hela historien uppgjord rentaf på fri hand. I Aftonbladet för den 14 September läses en berättelse om Rheingöld, som äfvenledes åsyftar att förlöjliga Wagner. Der talas om huruledeg koristerna 1 Mäönchen plågats med att instudera följande text: : Woglinde, Weia, Wagal DE Du Welle Walle zur Wiege, Wagalaweia! Wallala, weiala, weial Nekas :kan icke att; med undantag af tredje och jerde raderna, denna text är föga begriplig. Hos len, som icke förhand antger att Wagner är förryckt, kan dock möjligen den anmärkningen få gälla något, att stycket är skrifvet på allittererad vers och att onomatopoietiska utrop förekomma hos de klokaste författare. Det hindrar likväl icke att man kan finna den citerade strofen kuriös. Men vi komma nu till hufvudsaken, nemligen det osanna i historien. Först och främst hör ordet Woglinde icke till texten: det är namnet på den erson, som sjunger. Men hvad gör det? Det fått komma med i texten för att göra densamma ännu -obegripligare. Vidare sjunges den omtalta frasen af en solist, icke af korister — når finnes icke i hela Rheingold, ej heller i le följande tre operorna, hvilka tillsammans bilda diktcykeln. ;Der Ring des Nibelungen. Häraf torde man finna, att versionen om körens rekrytering från synagogan är en dikt, som vittnar om mera elakhet än sakkännedom hos uppfinnaren. Då sådana påtagliga osanningar kunna spridas af tidningarne i Baiern, der. hvar och en, genom att för ett par kreutzer köpa libretton, kan komtrollera förhållandet, bör detta vara en varning för andra länders publicitet att icke på god tro reproducera hvad som i dem uppdukas, Och sannerligen vore det icke nu på tiden att den sven ska. pressen uppubrde att, utan den ringaste kontroll, aftrycka de gemenheter om Wagner, hvaraf den tyska och tidtals äfven den franska pressen 5fverflödar. Genom att kolportera lögner uträttar man aldrig-något godt. Vi hafva visserligen sett en af hufvudstadens mest framstående kritiker under åratal systematiskt förfölja Wagner och i strängdt mål traktera allmänheten med fördömanle: recensioner öfver operor, om hvilkas existens ran-knappast haft en ning: men han handlar åtninstone af öfvertygelse, hvilket man icke kan un: att-pressen gör då hon i sin allehandadelning låter inflyta alldeles obestyrkta infamier ifver Wagners person och verk. Wagner har dock samma rätt.som andra kompönister att höras inian hån dömes eller att åtminstone icke fördömäs if andra än de som verkligen hört eller — om ock blott i klaverutdrag -sett hans musik. För öfrigt torde den ofvan omtalte kritikerns ;ch hans själsfränders karantänsätgärder mot den Wagnerska: musiken vara temligen öfverflödiga. Jet kommer efter all sannolikhet att dröja många ir innan hädanefter någon Wagnersk opera banar ig väg till vår teater. Läken Wagner, hans musik och tendenser blifvaöremål för en af gren och öpartisk person erkstäld grundlig undersökning, men upphören tt ständigt framdraga honom i allehanda-afdelingen till en förlustelse för den tanklösa hopen så framt I icke föredragen det tredje och enks aste sättet: att alls icke tala om honom. Redaktionen af Aftonbladet, som med nöje ifvit offentlighet åt ofvanstående erinringar, nser sig dervid blott böra erinra, att de omörmälda anekdoterna, som vandra genom en etydlig del af den europeiska pressen, blifs it af oss återgifna utan någon slags afsigt tt inverka på omdömet-om Wagners konstärsskap. ror