Aftonbladet – 16 september 1869, sida 2

men brasa sprakade i den stora spiseln, när Martin öppnade dörren. I köket funnosinga andra invånare än etti vaggan sofyande barn, några tuppar och höns uppe vid takåsen och en stor fårhund framför elden. Värmen och denkyckling Lucette slagtat och stekt bragte färgen tillbaka till den uttröttade vandrerskans kind och vederqvickte henne, så att hon förmådde rådslå med Martin om hvad hon hänmäst skulle företaga. Det var nu tydligt att man föratsett och förbindrat hvarje möjlighet till flykt åt något håll der hon kunde vara viss på att finna vänner. Ensam kunde hon ej resa, och hvarje eskort, tillräcklig för att skydda henne skulle säkert blifva anhållen vid första stadsport. Derförutan var det numera omöjligt att i hemlighet sammwankalla bönderna, söm dessutom snart skulle omringas? och nedgöras af chevalierns välbeväpnade män. Martin visste derföre ingen annan råd än att hon skulle hålla sig dold på de säkraste gömställen hennes vasaller kunde utfinna, tills den svåraste faran var förbi och hennes slägtingar hunnit tröttna vid att söka och vakta. Hoppet, ungdomens modiga förhoppningar, såg framåt till obestämda, men obegränsade möjligheter. Allting var bättre än att uppgifva hoppet om framgång och Eustaeie hängaf sig alldeles åt det närvarande ögonblicket, utan att tänka på det kommande. ; Den vendeiska troheten har ofta blifvit satt på prof, och Eustacie pröfvade den också i skogar och hyddor på sina egna vida länderier. Hela trakten var som ett nätverk af landsvägar, infattade af jordvallar och höga häckar, omslutande små åkrar, träd gårdar och skogsbackar, omvexlande med låga kullar och skuggiga dalar, här och der framvisande en hög, getingssmal väderqvarn, hvars loftiga vingar svängde för vinden, på toppen