Aftonbladet – 14 september 1869, sida 3

IBLANDADE ÄMNEN. ; Richard Wagners nya opera Rheingold leller Reinblech, som folkqvickbeten i Mänchen TT omdöpt den till, skulle såsom bekant hafva uppI förts i denna stad under innevarande säsong, men I uppförandet har stött på mångfaldiga svårigheter, vållat en rad stridigheter, tvister, små kabinettsI frågor och stora utgifter för telegrammer till ZiIrich, i hvars närhet Wagner bor, och den är nu tillsvidare uppskjuten. Att svårigheterna vid operans uppförande icke hafva varit så obetydliga, förstår man blott genom att se texten till den kör, hvarmed den börjar och som lyder sålunda: Woglinde, Weia, Waga! Woge, Du Welle, Walle zur Wiege, Wagalaweia! Wallala, weiala, weial Detta flodnymfspråk föreföll koristerna utomordentligt svårt; med knapp nöd sluppo de ifrån Weia, Waga, blott under stor förvirring kommo de öfver Wagalaweia, och vid Wallala, weiala, weia försvann ständigt hvarje go af ordning och disciplin i ett hopplöst kaos. n spirituel repetitör af israelitisk härkomst fann en viss likhet mellan de hebreiska sångerna i synagogan och nymfspråket och föreslog att rekrytera flodens döttrar med några judinnor. Förslaget vann bifall, men olyckligtvis kom det för Wagners egna öron, och med hans bekanta afskyför judendomen i musiken förekom den tanken honom alldeles olidlig, att sätta judinnor i förhållande till en af hans operor. Detta måste således öfvergifvas, och de stackars koristerna plågades åter med Wallala weia, tills deras qval upphörde derigenom att operans uppförande, såsom nämdt är, uppsköts. Det berättas, att konung Ludvig af Baiern nu ändtligen ledsnat vid Wagner, hans anspråk och nycker; men personer, som känna den unge konungen närmare, försäkra, att det är honom omöjligt på längden att lefva utan Wagner och hans musik. Wagner bebor slottet Trimbsch i en herrlig trakt vid Vierwaldstadtersjön. Den musikaliske emeriten -— heter det i ett bref från Luzern — bor här i samqväm med sina Nibelungar och Hafsfruar; blott få dödliga förunnas att komma in i hans boning, hvilken är utstyrd med all upptänklig färgprakt och de mest utsökta beqvämligheter. En dam (det påstås, att det är hans vän kapellmästaren v. Bälows hustru) och en a : Ö jättestor hund af S:t Bernhardsracen äro förutom fru Musica hans enda sällskap. Man ser honom sällan utanför hans boning; i en tyst, yppigt deko: rerad och mystiskt upplygt salong sitter maöstron i en röd sidennattrock och arbetar på sina verk. — Silfverbröllop. I Etrelat i Paris har firandet af Offenbachs silfverbröllop i dagarne egt rum. Der vankades både fyrverkeri, militärmusik, maskeradbal, och allt var improviseradt på det mest glada och lyckade sätt. Der hade infunnit sig talrikt med gäster i Villa Orpheus; så kallas den ee som tillhör kompositören af Den Sköna Helena. — Ett sällsamt rykte. En korrespondent i Paris omtalar den 7 dennes i bref till Neue Preussische Zeitung följande kostliga nyhet: Den svenske grefve Sparre (sannolikt landshöfdingen grefve Eric Sparre) hitväntas, och ankomsten af denne man, som skall vara en stor jurist, är förenad med ett sällsamt rykte, hvilket jag omnämner just för dess sällsamhet. Det berättas nemligen att grefve Sparre blifvit kallad af kejsaren. som vill abdikera, att utarbeta en regrntskapslag, efter hvilken kejsarinnan, prins Napoleon och Rouher skola regera så länge han lefver. Vidare skall grefven utarbeta ett slags pragmatisk sanktion, hvilken förbinder Europas furstar till att skydda Bonapartes dynasti. Med en sådan diplomatisk väfnad har redan salig kejsar Carl den 6:te gjort bankrutt, och den gamle svensken lärer väl knappast vara mera hemmastadd i konsten. — Jernvigsolycka. De sednaste amerikanska tidningarna innehålla närmare detaljer om den jernvägsolycka, som tilldrog sig natten till den 15 Juli på Erie-jernbanan i granskapet af Mast Hope. Det förskräckliga i denna tilldragelse uppskakade till och med de kallblodiga yankees ur deras vanliga apati, och den allmänna harmen öfver det lättsinniga sätt, hvurpå hundratals menniskors lif sattes på spel, meddelade sig till och med åt coronern och juryn, hvilka höllo post-mortem-undersökningen, ty bittra anmärkningar fäldes öfver den, om föranledt denna förskräckliga händelse. Natt-iltåget n:r 3, som den 15 Juli klockan 7 på aftonen afgick från Newyork och färdades med den föreskrifna hastigheten, måste nemligen vid Mast Hope fara förbi ett godståg, hvilket på ett bestämdt ställe viker af på ett sidospår, för att släppa iltåget förbi. Godståget hade också enligt föreskrift vikit af och väntade, att det signalerade iltåget skulle fara förbi. Konduktören på det förra, James Griffin, hade härunder insomnat, men uppvaknade likväl plötsligt och öppnade, utan att veta hvad han egentligen ångventilen, så att trainen sattes i rörelse. I detta ögonblick framrusade iltåget mad en hastighet af 25 engelska mil i timmen; konduktören såg signalljuset från bangården vid Mast Hope framför sig, men hans vana öga upptäckte å samma gång något mörkt föremål på banan, vilket u Skr honom med förskräckelse; i nästa ögonblick hörde han det: dofva rullandet af ett godståg. En gäll hvissling gafsignaltill bromsning, men det var för sent. Iltågets tunga, väldiga lokomotiv for med förfärlig hastighet mot godståget, ett åsklikt brak följde och jern-ånghästen var en hop spillror, hvarifrån eld och uppstego. Koloch transportvagnarne störtade på det krossade lokomotivet, rökvagnen kastades på de brinnande kolen, och i ett nu stodo sex vagnar i låga, under det de sista vagnarne i tåget kullkastades af den hastiga sammanstötningen, ITltåget bestod af 9 vagnar, i hvilka 400 passagerare befunno sig. I främre delen af rökvagnen hade åtskilliga invandrare klockan omkring 10 samlats för att röka en pipa och tala om sin framtid i sina nya hem. Vid Turners station intogs aftonmåltiden; öfver den farliga passagen vid Miltown. hvarest redan flera olycksfall inträffat, hade man ER kommit, och de flesta passagerare hade allit i sömnens -armar. Hvarje bädd I sofvagnen var intagen, och enligt de öfverlefvandes utsago hade samtliga passagerarne i rökvagnen inslumrat, då sammanstötningen skedde. 15 menniskolif gingo förlorade; liken efter de förolyckade framrogos förkolade ur spillrorna. Döden gjorde den rikligaste skörden bland de tyska lnvandrarne. De flesta af de förolyckade dödades genast vid sammanstäötningen, blott en, d:r Hallek, som blifvit inklämd, blef nästan alldeles icke skakad och kunde underrätta de kringstående, att han icke lidit någon skada; men då han icke kunde befria sig ur sin inklämda ställning, fattade lågorna i Ae oo RT RA