Aftonbladet – 14 september 1869, sida 3

med darrande, men dock nästan af glädje klappande hjerta, smög sig utföre stentrappan, som ledde till bakporten — en visserlisen icke kanonisk anordning i ett nunnekloster, men en i Bellaise ofta begagnad utgång. Det röda eldskenet från spiseln lyste genom den halföppna köksdörren uti den dunkla förstugan. Pustacie hade just lyckligen hunnit förbi denna dörr, då den tjenande syster som öfvervakade den präktiga aftonmåltidens tillredning, ropade: Veronika, är det du?a Ja, systers, svarade Eustacie, med så mycket af folkspråkets accent, som hon möjligen kunde antaga. Hvart går du? Hem med tvätt åt madame. A! det måste väl ske. Men det är strängt befaldt att ingen får gå ut eller in, utan att modren abedissan tillsäges derom, och det kunde hända att du finner porten stängd om du ej skyndar dig tilibaka. Oh! Jag hade så när glömt det! Bed din mor komma hit tidigt i morgon, ty abedissan vill tala vid henne.n ; Pustacie mumlade ett jakande svar, halft lväfdt af hjertklappning och ångest via att sålunda höra att hon verkligen begagnat sig uf det sista ögonblick, som återstod henne ör alt fy. Och nu stod-hon utanför poren. Huru mörkt, ensligt och äde var ej det öppna fältet! -Men hennes mod sjönk icke; hon visste att hon var frioch hennes grufliga, bestämda ängslan var alldeles borta, då hon veträdde den skuggiga, välbekanta vägen till oondgården. Det var nära mörkt och vägen var smutsig, men hon kände den väl och bondvården, der hon som barn sprungit omkring hed då andra bondbarnen, hade alltid varit henne som ett hem. Under den tid hon selan uppfostrades i klostret, hade det alltid