Aftonbladet – 9 september 1869, sida 3

ål horn, kröntes våra bemödanden dock med t framgång, och en flicka, hvilken vi fanno gl vara en rnäsmaniona, kom med en båt oc -Iledsagade oss till vår bestämmelseort. Häj elfonno vi våra komager, eller lappskör, hvilka vi förut beställt för resan öfver fjellen I till Bejeren redan färdiga och väntande på 210ss. Denna färd hade vi ämnat anträda tik Idigt på morgonen den 27 Juli för att innan Jaftonen hinna till det 4!2 mil aflägsna Bejeren, men som regnet på morgonen öste ned i tIströmmar, måste vi uppskjuta vår afresa. Mot middagen klarnade det likväl och vi be? I gåfvo oss genast i väg. Först tågade viuppIför de branta lierna och sedan 2!2 mil öfI ver barfjell till Ramsgiel, den första menniI skoboning, man träffar på vägen härifrån till ;Bejeren. Resan öfver fjellen ärpå en gång I mycket enformig och mycket omvexlande. För ögon och öron är den enformig, ty man ser licke apnat än de grå klipphällarne och den ;Ilika grå, med lafvar och isiga fjellväxter beTtäckta marken, som blott här och der sticker -Jaf mot en smutsig snödrifva, och man hör licke annat än det enformiga sorlet af bäcIkarne och det förhatliga surret af myggorna, T hvilka milliontals,. lika molnstoder, förfölja I vandraren för att slå sig ned på honom och suga hans blod, om han varit nog oförsigtig att lemna någon del af sin kropp obetäckt. För fötterna deremot är bea 1 högsta grad omvexlande, ty släta berghällar, sandig mark, betäckt af kantiga stenar, snödrifvor, stora klippblock, på hvilka man får hoppa från det ena till det andra, kärr, brusande bäckar och forsar, hvilka man måste genomvada och i hvilka det ofta är svårt att hålla sig uppe på de slippriga stenarne, omvexla oupphörligt. Här insågo vi nödvändigheten af att hafva Komager,, ty i dessa skodon går man lika lätt, som vore man barfotad och det är nästan omöjligt att bli våt om fötterna. Skulle detta likväl hända, så lägger man blott i dem nytt, torrt hö, hvilket man alltid bör ha i beredskap, och man är åter lika torr, som då man gick hemifrån. Då vi klockan 9 anlände till Ramsgiel, beslöto vi att qvarblifva der till följande morgon, emedan vi icke ville komma midt i natten ned till Bejeren. Ien stabur,, der dagen lyste in genom väggar och golfplankor, fingo vi oss sofplatser anvisade på ett par renhudar med en fårskinspels till täcke och insomnade snart under ljuf musik af några hundratusen myggor. Sedan vi följande morgon förtärt litet tunnbröd med getost och en kopp kaffe, det enda som kunde erhållas hos det fattiga fjellfolket, fortsalte vi vår väg ned i Bejerendalen och framkommo mot middagen till Soloe vid innersta viken af Bejerenfjorden. Dalen är betydligt smalare och ojemnare än saltdalen, samt omgifven af betydligt högre fjell, åtminstone på södra sidan. De flesta tinderne stiga öfver snögränsen och emellan dem framskjuta armar af den bakom liggande Svartisen (en vidsträckt glacier). Under vår vistelse i Bejeren bestego vi i närheten af elfvens utlopp Meraftenklampenn, en af de högsta tinderna. På norra sidan. rakt under oss, låg dalen, der allt, tillföljd af den betydliga höjden, sammansmälte, så att man ej kunde urskilja några detaljer, i nordost syntes hafvet och i det blånande fjerran Lofoddens fjellöar, samt på de andra sidorna blott hvita bergtoppar och svarta glacierer. Söndagen den 1 Augusti lemnade vi Soloe för att återvända till Berghulnes. Som vi hörde att icke något folk fanns hemma på Ramsgiel måste vi redan i Oosbakken — den sista gården i Bejeren förrän vägen viker af upp på fjellen — skaffa oss en bärare. Här fanns dock blott en karl hemma, emedan alla öfriga voro i kyrkan; denne förklarade sig villig att följa oss, men förklarade, att han icke kände vägen. Den vägvisare, vi haft från Saltdalen, hade dock så noga för oss beskrifvit vägen och visat oss den lätt igenkänliga Soelvaagtind, på andra sidan Saltdalen, på hvilken vi skulle styra kurs för att komma rakt på Berghulnses, så att vi ej drogo i betänkande att anträda återmarschen, då fjellen syntes fria från mist eller Skodde, som det här heter. Klockan 6 på aftonen kommo vi till Ramsgiel och efter en kort rast förtsatte vi vägen öfver fjellen, Först dineg vi efter Romeljellvattnets strand och sedan fram till den längst ut från Ramsgieltind framskjutande åsen, hvilken vi skulle öfverstiga i dess yttersta ända. Då vikommo upp på äsen, fingo vi ock mycket riktigt se Soelvaagtinden och det midt öfver Bergobulnges belägna Oehlfjället och voro sålunda säkra om vägen. Med friskt mod började vi nedstiga i den 1000 fot djupa Harundalen. Då vi åter kommo upp och skulle se etter Soelvaagtind, vär den till vår förskräckelse alldeles försvunnen, ty alla fjell åt den sidan hade, under vår marsch genom dalen, blifvit, insvepta i en tjock skodde. Snart omgrfs äfven Ramsgieltind af skodde och vi kande lika litet finna vägen tillbaka, som framåt. Hvad var sålunda att göra? Jo vi måste g efter kompassen i den riktning, der vi örmodade Berghulnses skulle ligga. Vi kunde dock i det minsta känna igen hvar vi vora och till följd af den inbrytande skymningen och dimman antogo fjell, sjöar och allt annat det besynnerligaste utseende. Då vi vandrat sålunda ett par timmar, sågo vi plötsligen till höger och något bakom oss, på afstånd, en ofantlig sjö och en större fjellsträckning med betydliga snöfonder. Vitrodde oss då ha gått för mycket åt söder, emedan en så stor fjellsträckning ej kunde finpas andat än på södra sidan om Bejeren, och svängde derföre mera åt norr. Då vi gått någon tid i denna riktning, märkte vi cock, att vi kommo in i en helt annan trakt, än den, genom hvilken vi gått till Bejeren, ty åtskilliga växter, hvilka vi nu påträffade, hade vi alldeles icke sett på bortvägen. Vi voro nu alldeles vilsekomna och på alla sidor utbredde sig blott ofantliga öde slätter, på hvilka här och der en fjellklump reste sig. Dessa bestego vi stundom för att sj ja efter någon bekant tind — men förgäfves. —t ommmmmmmmm a NN