Aftonbladet – 9 september 1869, sida 3

skulle dö af allt detta — det var den gladasts nyhet hon kunde få höra; allt hennes hjertas begär var att få komma i ett strägare kloster, till syster Monika i Lugon. Slutli en råkade mor Pörrine och Veronika fiona henne afsvimmad och alldeles maktlös af köld och hunger, liggande på golfvet i kapellet; och rn har hon varit förståndigare. Böner och messor fortfara som förr; men infallet att taga lifvet af sig med fasta, har gått öfver. Hon börjar blitva sig lik igen;ja, ibland har jag tyckt mig se en stråle af hopp i hennes blick och ett leendo på hennes läppar; men hvad vet jag? Jag har mycket som upptager min .tid och hon envisas att stänga sig inne med sin kammarpiga. Du har väl inte tillåtit henne någon gemenskap med folk utom klostret? 3 Mor Perrine har kommit och gått som hon velat, men det betyder ingenting. Hon skref ett bref till drottniogen, som du vet, broder, för sex veckor sedan; men derpå kom aldrig något svar; ej heller kunde det skadat dig, om hon också fått några bref, sedan det är först nu, som man vet att den unge mannon kefver. : Du har rätt, syster. Ingen skada kän hafva skett. Allt skall nog gå bra, Ett barn, som hon, måste väl en gäng tröttna vid sorg och andaktsöfningar! Hon skall med lädje gripa en förevändning för att slippa em. Ett häftigt 2 See eller två, och hon skall lätt nog gifva med sig! Det är sant,, sade abbedissan tankfullt, att hon på senare tiden gått ut och ridit ut litet, naturligtvis väl bevakad. Hon har gjort åtskilliga frågor om sina slott och besättningar der. Jag har på många veckor ej hört något om strängare klostejzgalor ; men det oaktadt, broder, måsie du gå försigtigt tillväga. 5