Aftonbladet – 9 september 1869, sida 3

Bref från en vandrande botanist. 1V, Nordlanden, Saltdalen, Berghulne den 4 Aug. 1869. Sedan mitt förra bref ha vi flyttat vår; bopålar från det vid fjorden liggande Hal till Berghulnes, en gård, som igger 3 mi upp i Saltdalen. Jag har sålunda varit tillfälle att se betydligt af denna dal oci skall derföre försöka att med några ord be skrifva den. I den en fjerdedels till en hal mil breda och jemna dalbotten omvexla furu skogar, ängar och bördiga åkerfält med hvar andra, mellan hvilka talrika byar och gårda ligga spridda. På båda sidor omgifves der af 400—500 fot höga murar, afbrutna likson af ett silfverband, der någon bäck eller min dre elf störtar ned från fjellen. Ofvanfö dessa murar äro fjellen mindre branta oci utbreda sig till större slätter, från hvilka d högre fjelltopparne sedan resa sina hvitfläckiga hjessor. Sådan är den del af dalen hvilken vi vandrat uppföre. Men låtom oss fortsätta vår resa, defifrån vi sist slutade Den 17 Juli seglade vi från Bodoe och ankommo den följande morgonen till innersta viken af Saltenfjord, der vi togo vårt qvarter hos handlanden Nilssen på dinle, der mar lefde godt och hade mycket angenämt. Under vår vistelse här gjorde vi i sälskap med forstmeister König, hvilken skulle ut på förrättningar, den 16 en utfärd till Skixerstad, der vi blefvo på det gästvänligaste undfägnade i forstmeister Bärboms hem. Dagen derpå seglåde vi med de .ofvanvämde båda skogstjenstemännen öfver, fjorden först till Veneset och sedan till Öveset, der vi togo farväl af dem. De fortsatte sin färd norrut och vi skulle med en bonde från Saltdalen segla från det närbelägna Kunurvig tillbaka hem. Då vi kommo till Knurvig hade hkväl vinden saktat sig, så att bonden föreslog att vi skulle vänta till följande dagen, hvilket vi ej hade något emot, då vi alldeles invid gården funnit så rara växter som Braya alpina, Hieracium hyperboreum och Arenaria Cilicata Norvegica. Följande morgon lemnade vi Knurvig och anlände efter en behaglig segling och en i allo lyckad tur till Hals. På denna resa hade vi nöjet att se en mängd hvalfiskar, tumlare, sälar och många rara vattenfåglar, äfvensom ett fugleweer, hvilket jag ju i förra brefvet beskref. Några exemplar af Labben (Lestris) sågo vi äfven och de gjorde mig stort nöje; de sutto vanigen på en sten Ba de kunde hafva utkik öfver hafvet. Så snart de märkte någon stackars mås eller tärna, som lyckats fånga sig en fisk, voro de genast med pilens hastighet framme och anföllo dem, tills de måste släppa sitt rof, hvilket Labben genast var färdig att gripa innan det föll i vattnet. På Hals vistades vi och skördade växter till den 24 Juli, då vi vandrade uppför Saltdaen till Berghulnes. Vädret var utmärkt vackert i början, ehuru en något tryckande hetta rådde. Då vi kommo till den 132 mil från flodens mynning belägna Storalmindingen, började åskan mullra på afstånd, men vi fortsatte vägen och shart voro vi midt inne i ovädret. Det var ett af de mest storartade naturfenomen, man kan tänka sig, Den ena knallen aflöste nästan omedelbart den andra och åsergåfvos de tusenfaldigt af ekot från de talriza bergen och fjellen, så att det, under de tre timmar, under hvilka ovädret fortfor, knappast var tyst en enda sekund, a På vi kommo till Lerjordfaldet upphörde all vidare väg och måste vi dels forsla våra saker på släde, dels bära dem den återstående halfva milen till Nedre Berghulnges, Här skulle vi sätta öfver elfven för att komma till Öfre Berghulngs, der vi skulle taga vårt vaster. Någon båt fanns likväl ej på den sidan af elfven, der vi befupno oss, och enda sättet att komma öfver var således att på något satt tillkalla folk från motsatta sidan. Det var likväl ej det lättaste, ty för det första ligger Öfre Berghulnees temligen långt rån eliven och för det andra blåste det ganska starkt emot. Efter en timmes ihärdigt tutande från en kulle i ett gammalt bockRSSSF TNE