Aftonbladet – 9 september 1869, sida 3

hade han blifvit varse, och det var en p kryckor gående gosse och en blind, mycke snygg qvinna, som på Bellmansfesten sjön nationalskaldens visor. Det var lycka, sä ger jag, att resenären ej uppehöll sig längr här på platsen. Han såg icke ett enda hus, till och med i de aflägsnaste stadsdelar, hvilket ej hade gardiner för fönsterna. På de fattigare klassernas bostäder och kläder känner man befolkningens kulturgrad, säger författaren, ty kulturen går hand i hand med sträfvandet att försköna lifvet och göra det beast för sig. Det sträfvandet står i Stockholm icke efter någon annan stads. De många präktigt utstyrda förlustelselokalerna med förtjusande lägen, lukulliska anrättningar, brusande musik och skuggrika hviloplatser bevisa, att stockholmarne äro förklarade vänner af en yppig lefnadsnjutning. Om stockholmsdamerna hade författaren önskat uttala sig något närmare, isynnerhet om graden af deras skönhet, men han är cke i tillfälle dertill, enär han endast på afstånd kunnat anställa sina betraktelser och lessutom genom damernas pinces-nes hindrats rån att se om de verkligen voro vackra eler icke. Han lyckades icke komma underund med, huruvida denna i Stockholm temigt allmänna beväpning af vackra ögon också är en följd at sträfvandet att göra ifvet lätt och behagligt, eller om det komner gig af den öfvermåttan ansträngande ;venska skolundervisningen. Jag inskränker mig denna gång till att afva återgifvit hufvudmomenterna af den rämmande reseskildrarens omdöme öfver vår mufvudstad och gömmer till härnäst några ndra meddelanden, som jag ämnar taga mig riheten att till er, hr redaktör, framställa. Hilarius.