Aftonbladet – 6 september 1869, sida 3

er, hvari denna qvantitet hvarje år tillväxer, betyder ännu intet; så ga man icke samAd manhåller den med de be of, som de ädla g) metallerna äro bestämda till att tillfredstt ställa. Man måste derföre framställa ännu en tredje bild, den af befolkningens framI steg och utvecklingen af affärsgrenårne. Först när man sammanställt alla dessa momenter och bestämt hvarje af dessa momenters särskilda relativå betydenhet, är iman i stånd att uttsla sig med något sken af auktoritet om orsakerna till prisförändringarne, och att säga om de orsakas af minskningen i penningars värde; eller af andra omständigheter. Men innan vi inlåta oss på de företeelser som vi alla ha för ögonen, böra vi kasta en blick på hvad som händt för längre sid seIr RAL (00 rikas upptäckt 1492. Man är allmänt ense ri derom — och det var Adam Smith, som först .I konstaterade detta — att under 150 år som föregmgo Amerikas upptäckt, började de ädla metallerna af olika skäl att blifva allt sällIsyntare och stiga i värde. Man antager ock Jatt värdet under nämda period hade förI dubblats — d. v. s. att en qvantitet spanmål, som år 1350 betaltes med 4 unz silfver, 1492 blott hade 2 unz värde, -:Från sistnämde år till 1530, alltså tilldess spanioI rerna gjorde sig samtidigt till herrar i Mexiko och Peru, var produktionen af ädla metaller, tframförallt af guld, blott af ringa betydenI het, och den åstadkom ej heller någon förändring, enär prisen på andra artiklar vidblefvo att falla. Men de fortsatte att falla ännu efter 1530, oaktadt produktionen nu blifvit. mycket betydlig. Först efter 1545 då man uppsökte de rika silfverlagren i Potosi började priserna att antaga en fastare karakter; men någon stigning af betydenhet inträffade dock först efter 1570. Orsaken härtill var ej att metall-lagren blefvo mera fruktbara än förut, tvärtom angifver Humboldt att dessa grufvor i Potosi,som 1545 gåfvo 50 proc. rent silfver, 1574 blott lemnade 20 proc. och att utbytet af dem från 1574 till 1589 nedgick i proportion som 174 till 1. Men 1571 hade man funnit qvicksilfver, hvaraf man begagnade sig för en lättare utskilning af silfret; andra förbättringar i arbetsmetoden infördes äfven, minorna bearbetades i större skala och produktionen ökades med den påföljd att prisen började stiga hastigt. Prisstegringen ökades i proportion som 200 till 100, och att de nådde sitt maximum omger Så mycket guld som 1492, för att köpa är nemligen den enda vara, om hvilken man spanmålen, när man kastar blicken på ett tidsrum af flera århundraden, erbjuder den största stabiliteten; härmed dock ej sagdt, att man alltid behöfver samma qvantum deraf, enär det är otvitvelaktigt att efterhand som ett lands befolkning ökas och blir mera välmående, förbrukar den mera spanmål än förr; men konsumtionen deraf kan dock icke ökas i det oändliga, utan måste alltid hafva en viss begränsning. Man äter icke mera bröd derföre att man blifvit förmögnare och man dessutom genom förbättringar på jordbrukets område producerar mera, utan att produktionskostnaderna stiga. Naturligtvis har denna stabilitet från tid till arnan blifvit rubbad genom missväxt, krig, hinder för den fria omsättningen, och transporten 0. s. v. Men när man frånräknar dylika undantagsår, som lätt göra sig märkbara derigenom att priserna varit antingen ovanligt höga eller ovanligt låga och höjer medelpriset för vissa längre perioder, så blifver dock detta den pålitligaste mäåttstocken för de ädla metallernas pris under de olika perioderna. Från 1570 till 1640 hade den årliga produktionen af ädla metaller, förnämligast af silfver; sedan räntor och förluster afdragits, utgjort-70 millioner francs och under hela perioden 1492—1640 utgjorde den 6 milliarder 584 millioner. Frånräknas för räntor och förluster 1 milliard, så återstår dock 5,584,000,000 fr., hvarmed Europas metallvärde ökats under nyssnämda tid. Jacob anslår värdet af de ädla metallerna i Europa 1492 till 825 millioner och Tooke och New-: mark beräkna det i deras Histoire des prix till I milliard. Metallvärdet skulle således hafva stigit ungefär i proportion som 600 till 100, medan varupriserna blott hade stigit som 200 till 100. Detta är en omständighet vid hvilken man bör lägga märke vid bedömandet af nutidens företeelser. 1640 hade priserna uppnått deras maximum; men produktionen af de ädla metallerna aftog ingalunda från denna tid — tvärtom den tramgick i stadig gång. Den hade från 1640 till 1809 i Europa och Amerika tillsammans ett bruttovärde af 27 milliarder, och ett nettovärde, sedan räntor och förluster fråndragits, af 24!2 milliarder. Men detta oaktadt förspordes icke någon märklig förändrivg i varnpriserna. Några författare ha väl framhållit att kort före 1789 års revolution och i en period som slutade med 1809 förekom en lätt stigning i varuvärde och en ringa förminskving i silfrets värde, hvartill man velat finna orsakeni den starka tillväxten i metallproduktion. Men butan att förneka sjelfva faktum, kan dock starka tvifvel hysas mot riktigheten af den angifna förklaringen dertill: Perioden från 1789 till 1810 led af alla möjliga kalamiteter: revolution, krig och alla möjliga hindef för den fria produktionen och omsättningen. Det var då som sockret i Frankrike steg till öfver 5 francs pr skålpund samt kaffe och tå i samma. proportion, och då fanns icke längre någon arbetsför karl i någon fabrik, ty alla voro sysselsätta med att föra vapen. Det var således ej underligt att en allmän stegring å varupriserna skulle in! dan, isynnerhet under perioden efter Amekring 1640, d.v.s. att man då behöfde 3 gånsamma qvantitet spanmål. — Man har valt spanmål såsom likare, först emedan man ej I hade något annat jemförelsemedel — spanmål eger prisuppgifter, som gå tillräckligt långt tillbaka i tiden och som ha en viss karakter af tillförlitlighet — och vidare emedan .