Aftonbladet – 2 september 1869, sida 3

mördade offrens lik komma flytande wutföl strömmen. Bonden han talade med folket på de andra båtarne och jag hörde dem säga hugenott och heretick, och jag vet att de kalla goda protestanter så. Derpå kommer bonden och hans söner fram till, oss och ser mycket grymt på oss och tecknar, att om vi ej ville låta dem fara hem, skulle vi ha värst deraf sjelfva. Och vi började tänka om det inte vore bäst att vi ginge i land alla fem, och såge efter om vi ej skulle kunna bjelpa vår unge husbonde, eller låta ambassadören veta huru det var. Gud belöne eder! sade Lady Walwyn. Det var ingenting annat än vår skyldighet, nådig fru,, svarade ridknekten buttert: men just som han hade kommit upp på strandbryggan, hvem skulle jag se, om icke Landry Osbert, kommande utför gatan med den unge lorden på ryggen! Det var nästan förbi med honom, skall jag säga, oet just i detsamma kommo ett halft dussin a! dessa mordlystna bofvar efter honom och skreko: tuy, tu-y! hvilket skall betyda: döda döda! Han vände sig om och visade dem att han hade en bvit ärm och ett hvitt kor: i sin mössa, liksom de skurkarne sjelfva, oc! så lät han dem förstå att han bara skull kasta ett lik i floden. Jag visste sjelf inte rätt hvad jag skulle tro, men han fick se os: och så godt han kunde, ropade han åt os att vi skulle hjelpa honom ty baronen lefde ännu, Så sprungo två af oss fram och togs emot mylord, och de andra tre gåfvo de: franska packet så godt, som det de ämnat oss, medan Landry ropade åt bonden ati vänta och vi kommo ombord och gåfvo os: genast af nedåt floden. Men icke ett ord har vå. stackars husbondetalat, fast Landry Osbert ha AN allt hvad en fältskär eller gjuksköterske hade kunnat göra; och han bjelpte oss ige