Aftonbladet – 2 september 1869, sida 3

oss först med Brandy. Det dröjde helle icke länge förr än alla voro druckna. Mer subben Neptun, som är nykterhetsvän, kunds icke tåla ett sådant oskick, utan gaf den sådana skakningar, att de ifrån att vars ulla snart blefvo tomma igen. 7 Första natten låg man litet här och lite ler, än på ena sidan af skeppet och än på len andra, utan att sjelf behöfva göra si besvär att byta om plats. Det var en nat så gräslig, att jag icke kan. beskrifva den a fruktan att det skulle gå er som det gick nången åskådare af det sjunkande skeppe i Afrikanskan. 5 Men äfven på den hemskaste natt följe! en morgon, och då solen tittade fram på vårt elände var hafvet något lugnare, men icke många kommo till frukost den dagen: Andra qvällen befanns det att 400 passagerare icke kunde få någon bädd, utan måste sofva på däck, och der var både vått och kallt. De som hade bäddar afstodo dem åt qvinnor och barn, så att det var blott karlar som gingo till hvila under himmelens blåa. tälttak. Man svepte en filt om sig (i tall man hade någon) och alla kröpo samman i en klunga, alldeles som bien om vintern. Men nattkylan höll likväl mången vaken, och dessa nattugglors vanliga sysselsättning var att svärja på alla möjliga tungomål, äfven på svenska, ty vi voro tre svenskar ombord. Aldrig har jag hört så mycken ogudaktighet förr, men den var till en del förlåtlig, ty utsigten att få sofva på däck i tjugu dygn kunde komma en engel att kalla afgrundens varma andar till hjelp. Lyckligtvis blef det värmare och varmare ju mera vi närmade oss Westindiska öarne. En man dog innan vi kommo dit och om qvällen sänktes han ned i djupet, der allt är så lugnt, så tyst och stilla. En passande graf för en främling! Invgen visste hvem han var, eller för hvem det hjerta klappade, som nu hade upphört att slå. Det kändes så underligt i hjertat på mången, som stod lutad öfver relingen och såg hur det porlade upp från djupet, liksom ville den döda sända en sista helsning till hem och fosterland. Detta hem låg någonstädes i Tyskland och der sitta kanske ännu de kära och hoppas på underrättelser från honom, som gick att söka lyckan i det fjerran landet och fann lugnet i oceanen. Klockan 12 den fjortonde fingo vi sigte på Bahamaöarne och passerade mellan LongIsland och Crooked-Island; hvilka höra till samma ögrupp och icke ligga långtifrån San Salvador, der Columbus först landade. Dagen derpå passerades Cuba. Vi gingo endast några skotthåll från ön och sågo menniskor och boskap på kullarne. På afstånd höjde sig skogbevuxna berg med!dimhöljda toppar och på yttersta udden af ön stod ett gult fyrtorn, som en skildtvakt spejande efter de spanska kryssarne. Om natten gingo vi förbi Jameica i det klaraste månsken, och så voro vi ute på det Karaibiska hafvet, der inga andra omvexlingar erbjödo sig än anblicken af tumlare och sjöfåglar, som svärmade kring fartyget och höilo kalas på qvarletvorna af våra måltider när vi hyfvade dem öfverbord. Den 19 om natten saktades maskinen och skeppet gick omkring i cirkel under väntan på dagens inbrott. Då solen gick upp sågo vi staden Aspinwall med sina hvitmålade hus, omgifna af trädgårdar. Vi voro således vid Panamanäset och skulle få komma i land. Det var en onämnbar fröjd för alla, och vi trängdes om att få vara bland de första som fingo stå på en fläck, hvilken icke gungade upp och ned eller fram och tillbaka. Humöret steg betydligt, då vi nu kunde få slå oss ner en stund under palmträdens skugga och förfriska oss med de skönaste frukter. På förnämsta gatan i staden stodo långa rader af bord med ananas, apelsiner, kocosnötter, bananer, limes och många andra slag af sydfrukter. Vi fläktade svalka med solfjädrar af palmblad, förfärdigade af infödingarne, som också utbjödo andra småsaker af koraller och snäckor. De flesta burolagret på hufvudet och prisade med höga rop sina varor, åtminstone förmodar jag att det var meningen med deras skrik, ty hvad de sade förstod jag sannerligen icke. Vid mindre bord sutto vexlare och erbjödo oss silfver i utbyte mot våra greenbacks (papperspengar), ty endast med silfver kunde man här köpa något. Alla ville panik ta sälja, och de skreko och gestikulerade så att svetten rann om dem. Det var en tafla af äkta sydländskt lif, och på oss resande gjorde den ett särdeles lifligt intryck. Många af köpmännen voro svarta, andra bruna eller gulaktiga, men alla hade de hvita kläder och stora hattar (äkta veritabla Panamahattar). Qvinnorna buro hvita bomullsklädningar och brokiga dukar om hufvudet. Deras örringar voro så stora, att en papegoja mycket ledigt kunnat sitta i dem, och kring halsen hängde lysande perlband. Aspinwalls garnison var det ynkligaste jag sett i militärisk väg och den inger icke stor respekt för republiken Nya Granadas armå. De små soldaterna buro blå uniform med röda uppslag, men alla spatserade barfotade, atom officerarne, som traskade omkring i hasor. Papperslappar voro klistrade på gevären och patronköken, troligtvis med soldatens namn uppå. Färden från Aspinwall gick med bantåg genom vackra dälder och yppig vegetation. Tåget stannade ofta, och då hade man tillfälle att i hast få se infödingarnes byar. Husen voro af det enklaste slag. Några stolpar, nedslagna i jorden, sammanflätade med . BS ME JD MD, rn tg EL NOEN Fa VENT RN