Aftonbladet – 2 september 1869, sida 3

mans på sitt eget språk. Jag kan inte parlera med honom, men han är en hederlig skälm för att vara fransman, och det var han som egentligen räddade vår unge herre. Se vi hade alla fått order att vara ombord på den franska båten. Det var en bonde som rådde om den och som brukade föra sina varor till torget deri och nu hade han varit i Paris och sålt hästar, och Landry gjorde upp allting sjelf med honom. Jag visste hvad min unge husbonde slog efter, men de andra knektarne visste det inte, och så gick jag mned under däck och gjorde litet ordentligt och hyggligt dernere. Vår unge herre och Landry Osbert hade under tiden gått till slottet och vi skulle hålla oss ett stycke från strånden, tills vi hörde en hvissling som af en fiskmåse, från land, då vi skulle lägga till och taga dem ombord. Nå, vi väntade och väntade och alla ljus släcktes och inte ett ljud hörde vi, förrän just en timme efter midnatt. Då började de rioga i en stor klocka, men inte som en anständig kristlig ringring, utan först en klämtning, och så en till, och sedan så tätt att man ej hann draga andan mellan slagen. Derpå tändes ljas i alla fönster, och vi hörde skott och skrik och plaskande i floden, så atttjag sade till Jack Smithers att det Jat som om hälften af stadens folk höll på att mörda den andra hälften. Bonden blef rädd och ville fara hem, men när jag märkte hvad han menade, så sade jag nej, ty vi hade fått befallning att vänta på vår unge herre, och då skulle vi också göra det. Jag ställde mig derföre vid ankartåget och visade dem att deras lif ej skulle vara mycket värdt, om de försökte kapa det. Bevare oss, sådan natt det var! Skrik och tjut och skott och vapengny här, der, öfverallt, och så plaskade det i floden och vi sågo de stackars