Aftonbladet – 2 september 1869, sida 3

Från Newyork till San Francisco. (Resebref från en svensk.) San Francisco den 20 Juli 1869. Den som reser från Newyork till San Francisco har tva vägar att välja på, antingen att med lokomotivet ila fram öfver fastlandetsprairier, eller att med ångaren plöja vägen öfver Atlantens och Stilla oceanens vatten. För några få månader sedan var blott den sistnämda kommunikationslinien öppen, och då gick ännu den stora emigrantströmmen från Amerikas östra stater öfver hafvet till illusionernas land, till det i fjerran för mångens tanke guldskimrande Californien. Den 11 Mars gick jag ombord på ångskeppet Henry Ohauncey, för att också styra till guldgräfvarnes förlofvade jord. Det var en herrlig dag och vårsolen lyste klar öfver Newyorks hamn, då skeppet lyftade ankar och styrde ut från staden. Omkring klockan 6 passerades Sandy Hooks fyrtorn och der drejade vi bi en stund under det att på däcket spelades en tragikomisk scen. Tre män hade stuckit sig undan ombord, för att följa med gratis, men nu skuffades de ned i en lotsbåt, för att återföras till Newyork. Mången skrattade åt dem, men mången kände också medlidande med deras krossade illusioner. Henry Chauncey kunde med, skäl kallas en flytande stad, ty der fanns ombord en befolkning så stor som i mången af Sverges småstäder. Vi voro inalles 1400 passagerare, eller 450 mer än fartyget är tillåtet att föra. Men amerikanaren hyllar den satsen, att man icke behöfver fråga efter lag och förordningar ute på resa, och passagerares beqvämlighet väger ringa i vågskålen om han kan förtjena något på att uppoffra den. Tänk er en sådan massa menniskor sammanpackade inom relingarne på ett fartyg. Alla ville vara på däck sålänge vi voro inomskärs, men snart stack skeppet ut till sjös och då minskades trängseln, ty vinden började kännas skarp. Alltefter som vi aflägsnade oss från land tilltogo vågorna både på längden och höjden. . Det började fräsa kring skrofvet och Kajsa blåste så att det sjöng i tåtarne. Tid efter annan fingo vi sådana körare att icke engång lindansar Blondin kunnat hålla balansen om han varit med. Med ens försvann leendet från alla läppar och påssagerarne grimaserade som om de hade sväljt synålar. Snart bröt jämmern lös och qvinnorna ropade ömsom på hjelp och ömsom på de sjösjukas skyddspatron S:t Ulrik. Barnuvogar, hattaskar och nattsäckar rullade om hvarann, från babord till styrbord och från styrbord till babord. Det hela tog sig ut som då man skakar en flaska full med. flugor. Bom! Der slog -en hisklig våg mot sidan af fartyget; som knakade i alla fogniogar. Ett allmänt skri blef svaret på hafvets hårda tilltal, ty mången trodde nu deras sista stund vara kommen. Enirländsk gamma tog fram sitt krucifix och förklarade, att vi skulle hålla oss färdiga att träda in i himlens herrliga salar, der englarne stodo redo att välkomna oss med harpor och cymbaler. Några andra deremot bådo Gud bevara sig för en så förfärlig olycka. Ett femtital smutsiga irländare resonerade som så: Snart få vi dricka saltvatten, men för att slippa ilja för mycket af den varan så fylla vi