Aftonbladet – 1 september 1869, sida 2

STOCKHOLM den I Sept. I en tysk tidning läses följande pikanta skildring af situationen och stämningen i Frankrike i närvarande ögonblick : På den franska nationalscenen förberedes nu hvad man brukar kalla början af slutet. Medelvägspartiets och senatens musikanter, till en del mycket usla musikanter, sitta i orkestern och fylla mellanakten med allehanda variationer öfver Partant pour la Syrie, hvilken, när ridån går upp, öfverröstas af Marseillaisens åska. FEfter de senaste valen ha nemligen ställningar och förhållanden på andra sidan om Rhen åter börjat strömma, och kejsarrikets alla försök att leda strömmen in i den gamla auktoritetsfåran ha hittills varit fruktlösa. Polisens illistighet och råhet ha lika litet som lagstiftande kårens ajournering, senatskonsult och amnesti förmått hejda oförsonlighetens stigande flod, och kejsarriket ser sig allt längre indragen i en kris, som för Frankrike och Europa, för folkfriheten och verldsfreden är af oberäknelig vigt. Hvad hjelpte det väl att oupphörligt förgylla den krönade byggnadens skadade ställen och hopkitta dess remnor med blod? Hvad hjelpte det att i 18 års tid hålla nationens anda i tvångsjacka och med kafle i munnen? Nu heter det: lössläppa, frigifva, vare sig att detta nu anses såsom frivilligt beslut eller en af sig sjelf fallande pligt af den oinskränkta innehafvaren af makten. Härpå går, utan att det mera kan på allvar vara fråga om ädelmod på ena och tacksamhet på andra sidan, den reformfråga ut, om hvilken man med lika omständlig vigtighet som ringa ärlighet köpslår och underhandlar mellan kejsaren, kammaren och senaten, under det att hon i deras ögon, .som allt mer och mer bli medvetna af sina rättigheter, pligter och intressen, öfverhufvud taget icke är en fråga, utan blott en nödvändighet. Kejsaren blir gammal och går och vacklar mot grafven; de genom medbrottslighet vid honom fjettrade trogne dö. ut, och legionen af hans anhängare glesnar, sedan tron på hans allmakt och ofelbarhet betänkligt rubbats. Ännu beherrskar han situationen genom den materiella makten, ännu lyder centralisations-maskinen trycket af hans hand, ännu visar sig vid synkretsen ingen annan dynastisk försyn, som för den, som eger något, betryggar njutningen deraf och skänker ordningensman säkerhet. Och likväl har på den senaste tiden motståndet så öppet framträdt och gjort sådana framsteg, att man med visshet förutser slutet, om också ännu icke tidpunkten. för slutet :på den napoleonska styrelsen. Det språk, som oförsonligheten nu för mot det beståndande, är så oerhördt djerft, att det icke-skulle tålas i någon annan monarki, och alla medel att försona och skrämma, dem kejsarriket till öfverflöd användt, ha blott ledt derhän, att anfallen blefvo ännu häftigare och deras verkan på den stora massan ännu varaktigare. Hvad Delescluze, Rochefort, Fölix Pyat och de andra männen i tidningarna Reveil och Rappel skrifva ligger på allas hjertan och tungor, .och derföre skulle i det stadium; i hvilket sakerna nu på en gång befinna sig, icke ens den skarpaste påtryckning längre vara i stånd att införa en foglig och angenäm ton i pressen och på de offentliga mötena. Just amnestien var ett bevis, att den starka regeringen känner sig vanmäktig, att hon qväfs i det tunga harnesk, hon så till sägandes smidt på kroppen på sig, och icke längre med hela det vapenförråd, som hon hopletar åt sig, kan värja sig mot sina viga, outtröttlige motståndare. Redan nu ser man tvärt igenom de franska och ickefranska officiöses alla lofsånger, att denna handling af den personliga viljan icke förskaffat kejsarriket något . lugn, ntan dess fiender blott nya krafter. De oförsonlige, som alltmer gripa kring sig, äro nog plumpa och otacksamma att rent ut med kärfva ord återfordra sin rätt, och ingenting annat än sin rätt, i stället för att ödmjukt tigga sig till den och kyssa den hand, som behagar återlemna en liten del af det roffade. Derföre råder i alla: Europas hofmannakretsar och betjentkamrar en väldig förundran, om icke rent af en omisskännelig harm; men detta förhindrar ingalunda partiet, det enda bland alla, med Hvilket kejsarriket har att atkämpa striden om vara eller icke vara, att i kraft af sjelfva denna amnesti öfvergå från defensiven till offensiven. . Om icke alla tecken: bedraga, så återvända de fruktade landsförvisade Ledru-Rollin, Louis Blanc, Barbes, Blanqui, kanske till och med hans demokratiska majestät med Apollos nåde, Victor Hugo och många andra till Frankrike, för att. der inträda i ledet bland sitt partis förkämpar. Den uppmaning, som Delescluze utfärdat i Reveil, är uppenbarligen den aftalade signalen till återkomsten; ty vore denna återkomst icke principielt utlofvad af de landsförvisade, så skulle Delescluze genom sin uppmaning, hvilken möjligen kunde bli utan resultat, icke på eget bevåg ha blottställt de utomlands. vistande och de inom landet verkandes gemensamma sak. Delescluzes uppmaning förtjenar den allvarligaste uppmärksamhet såväl för den ton, som genomgår den, som för den tidpunkt, på hvilken den framträder. Med de vanliga godtköpsfraserna om deklamation, bombast 0. s. v. affärdar man den icke mera, och tager man också npågonstädes mod till sig till ett officiöst hånskratt, så döljer sig säkerligen bakom detta den bleka fruktan. Dessutom bli redan nu vid hvarje nytt brak i fogarne 8 AN laisorhiga etnmmen. ganska manpa