Aftonbladet – 31 augusti 1869, sida 3

var djupt rörande. De hade förrättat sin tjenst; de hade den sublima förvissningen af hf, gifvet utaf en varelse som litvet te och egde åe. icke den jungfrulie, kyskhöten så egde de i stället de noderliga majestätet top pen uvD ena bröstvårtan satt en hvi per Det var en stelnad mjölkdroppe. Förhållandet var detta. På samma hec der den vilsne gossen nu gick, hade en Hg gerska, ammande sitt dibarn och sökande ätven hon, ett nattläger, förvillat sig få timmar förut. Förfrusen, hade hon stupat : stormen och icke förmått resa sig igen. Snölavinen hade öfverhöljt henne. Hon hade med sina sista krafter tryckt sitt barn intil sig och utandats sin sista suck. Den lilla flickan hade försökt dia denna marmorbild. Sorgliga tilltagsenhet, anbefald af naturen sjelf!... Ty det tyckes som om den sista digifningen vore möjlig för en moder äfven efter den sista sucken. Men barnets mun hade icke lyckats finna modersbröstet, der mjölkdroppen, stulen af döden, hade frusit till is, och dibarnet, mera förtroget med vaggan än med grafven, hade gråtit under snön. 7 Den lille öfvergifne hade hört den lilla som kämpade med döden. Han hade gräft upp henne. Hanhade tagit henne i sina armar. När den lilla kände sig vara i en famn, upphörde hon att gråta. De begge barnens begge ansigten vidrörde hvarandra, och dibarnets blåbleka läppar närmade sig till g0Ssens kind som till ett modersbröst. Den lilla flickan varnära det ögonblick då det stelnade blodet kommer hjertat att stanna. Henpes mor hade redan gifvit henne någon del af sin död; lik smittar; det är en förstelning som griper omkring sig. Dez lislas fötter, bänder, armar, knän vöre nästan förlamade af iskylan. Trossen kände denna förtärben goda S Ae es : ån bade på sig ett torrt och varmt plagg, sin sjömansjacka. Han nedlade barnet på dens dödas bröst, aftog sin jacka, insvepte