Aftonbladet – 30 augusti 1869, sida 2

manus: ingen kan grunda ett kraf på ett svekfullt kontrakt. Och icke allenast måste denna svekfulla handling vara ogiltig mot; tredje man, utan i våra ögon åtminstone saknar den äfven laglig giltighet för de båda kontrahenterna; ty ett omoraliskt kontrakt är noll, komplett noll inför lagen, blott och bart derigenom att det är omoraliskt. När civilrätten i öfverensstämmelse med samvetet har förkastat det slags låghet, som består i dylika hemliga aftal, så inse vi icke, huru man kan försvara giltigheten af internationella akter, som äro undertecknade af två regeringar i afsigt att bedraga andra, isynnerhet då dessa hemliga akter omedelbart efterföljas af alldeles motsatta offentliga akter, som äro en förnekelse af de första. Vi fatta icke, att den europeiska diplomatien skall nedlåta sig att skänka de af Preussen dagen före Pragfreden afslutna hemliga fördragen en så lång uppmärksamhet. Uss förekommer det, att den civiliserade verldens statsmän borde ha samma moral som lagen och helt enkelt säga, att de icke erkänna fördrag, som äro undertecknade i smyg och som icke ha något annat syftemål än att i verkligheten omintetgöra de officiella fördrag, som man nästa dag skulle underteckna. Man må gerna begabba Österrikes och Frankrikes enfald, derföre att de låtit öfverraska sig af Preussens tvetydiga uppförande. Vi inse dock icke, att det är anledning att göra dem den ringaste förebråelse, derföre att de icke anat detta svek; bland civiliserade folk antager man icke på förhand någonting, som det skulle vara förnärmande att antaga; men hvad som förefaller oss oändligt löjligt är den naivetet, som finns hos de klokaste menniskor, hvilka tyckas medgifva, att det bedrägeri, som man icke hade anat, gifver Preussen ett rättsanspråk. För oss äro de hemliga fördrag, som undertecknades dagen före Pragfreden, alldeles som om de icke funnes till. — Betänken blott, att Preussen bestämmer, att dessa traktater skola hållas hemliga, emedan deras uppenbarande skulle förhindra Pregfredens undertecknande, och då vill man, att en sådan nedrighet skall ha internationel giltighet! Nu vet man, att Preussen dagen efter slaget vid Sadowa befann sig i ofantligt stor fara, och att det blott genom Pragfreden räddades; man vet, att om Frankrike hade gjort en rörelse, hvilket skulle ha varit lätt för det, hvad man än må säga — om Österrike hade fortsatt kriget, hvilket det trots hvarje Judas, som ville förråda Wien, kunde ha gjort, så skulle det ha varit förbi med Preussen; man vet också, att Preussen blott räddades genom en hel mängd osanningar; och ändock vill man, att de lömska traktater, som det förskaffade sig före Pragfreden, skulle fortfarande stå vid makt! Det är omöjligt, orimligt, vanvettigt! Antingen existerar icke Pragfreden, emedan hvarken Österrike skulle ha undertecknat den eller Frankrike gillat den, om de hade vetat, att de sydtyska folken, hvilkas oberoende fördraget föreskref, redan i hemlighet hade förlorat detta oberoende, som är nödvändigt för Europas lugn — eller också äro de före densamma afslutna fördragen ogiltiga.