Aftonbladet – 28 augusti 1869, sida 3

hon hade rätt; men hon också hade lärt något i Louvrer och hon skyndade att bedja om förlåtelse för sitt misstag, lofvade motsäga berättelsen så snart hennes matmoder kunde lyssna dertill, och förklarade sin belåtenhet öfver att chevalier Narcisse var reg SR ty sådana saker voro icke angenäma bland slägt och vänner, menade hon. Vid middagstiden påföljande tisdag var det ovanligt stilla i Louvren, Hela hofvet hade följt med konungen, hans moder och hans bröder, i procession till Notre-Dame, för att bivista en högtidlig tacksägelse och messa i anlednivg af landets befrielse från de grymma hogenotternas sammansvärjning. Hoffröknarne hade ändtligen blifvit klädda och prydda med lockar, plymer, spetsar och juveler; och så mycken lättnad och hvila som hon kunde erfara, njöt hon i den stillhet som nu inträdt. Veronika hoppades att hon skulle sofva och vakade som en drake öfver skatten, för att ingen skulle komma att störa henne. Hon sprang ut med upplyftade bänder, då lätta steg och frasandet af brokade hördes i gången för att varna den kommande. Sofver hon? sade en låg röst, och Veronixa såg för sig den unga drottningens bleka anlete, förgråtna ögon och blonda hår. Min goda flicka, fortfor Elisabeth nästan bedjande, låt mig få se henne. Jag vet ej när jag härnäst kan få tillfälle dertill. Veronika drog sig tillbaka med den djupaste nigning hon kunde åstadkomma, just då hennes matmoder med svag, natt stämma stammade: O, bed dem låta mig vara i fred! Mitt afma, arma barn! sade drottvinger och böjde sig öfver Eustacie, medan tårarne droppade från hennes ögon. Jag skall ej länge störa er, men jag kunde ej annat är komma hit.