Aftonbladet – 26 augusti 1869, sida 2

ken de särskilda nationerna och de stridiga ntressena endast genom en fredens, välvilans och försoningens politik tilj hela verlden kunna tillfredsställas, så är det Österrike. Om ett olyckligt krig vilja vi icke en gång tala: ett sådant skulle nu rent af bli dess slut. Vi tro också, att hr von Beust är en mycket uppriktig anhängare af freden. AA rn Hr dd AA —N När ständerna vid 1856 års riksdag först beviljade anslag till geologiska undersökningar 1 riket, skedde detta under förutspegling af, att dessa undersökningar skulle i agronomiskt hänseende vara af synnerligt gagn. Plånen, hvarefter geologiska kartverket anlades, öfverensstämde med denna förutsättning; man ville isynnerhet meddela öfversigter af de lösa jordlagren, hvilka utgöra jordbrukets grundlag; likasom den trakt, som först valdes för kartläggning, nemligen de bördiga slätterna kring Mälaren tydligt ådagalade afsigtens allvar. Den skala af !50,000, hvari kartorna utgifvas, skulle likaledes möjliggöra deras användning af den praktiske jordbrukaren, emedan detaljerna blifva såvidt möjligt utpekade; kartorna skulle med ett ord vara nästan lika mycket agronomiska som geologiska. Frågar man nu efter det resultat, som vunnits för jordbruket af detta kartverk, så utfaller svaret tyvärr mycket otilltredsställande. Utan att underskatta den rent vetenskapliga erfarenhet, som i geologiskt hänseende vunnits, måste man erkänna, att fördelarne i agronomiskt hänseende äro så godt som inga. Ty om också undersökningen har kunnat upp visa tillvaron af ett eller annat litet snäckmergellager, som förut varit obekant, så är vinsten derat i det stora hela så obetydlig, att den knappast är värd att nämna, och hvad beträffar torfmossarnes utbredning och bränntorfvens mäktighet, så skulle denna kunnat utrönas genom vida mindre kostsamma tillrustningar. Detta sistnämnda är för öfrigt mera af vigt i allmänt ekonomiskt hänseende, eftersom torfven är ett surrogat fur skogarne,. än i rent agronomiskt. Då det emellertid koappast kan lida något tvifvel, att markens geologiska beskaffenhet utöfvar inflytande på jordens bördighet, och då således tvifvelsutan ett visst sammanhang förefinnes mellan ett lands agronomi och dess geologi, så framställer sig frågan, huru detta sammanhang skulle kunna upptäckas, äfvensom hvarföre den hittills följda planen icke gifvit önskadt resultat? Vi skola skola söka gifva ett svar härpå. Och detta svar ligger deruti, att ehuru man visserligen på grund af vunnen erfarenhet kan bestämma, hvilken jord som är mest passande för en viss kultur, så låter detta sig likväl icke göra på förhand; jordens bördighet beror af en sådan mängd till en del ännu outredda förhållanden, att man af dess geologiska beskaffenhet icke kan a priori sluta till dess afkastning. Ja, icke ens då den geologiska undersökningen åtföljes af den kemiska analysen förmår den reda denna trassliga tråd. För landtbrukaren är det också väl bekant, att bördigheten kan vexla betydligt på nära hvarandra liggande fält, äfven då markens beskaffenhet till det yttre synes nära öfverensstämra, Och hvad nu beträffar de särskilta jordlager, som finnas betecknande på de geologiska kartbladen, så kan omvexlingen i bördighet på geologiskt likartade fält vara högst betydlig. Taga vi till exempel åkerleran, som är rådande i mellersta Sverges slättbygder, så är det bekant, att densamma företer en olika grad af bördighet och behöfver till en del olika kultur, när den uppträder som backlera, som ängslera, eller i den vanliga, såkallade odalåkern. På ett geologiskt kartblad, till exempel öfver Enköpingstrakten; målas emellertid alltsammans med en enformig, gul färg, och af beteckningen på kartan kan jordbrukaren derföre icke draga den ringaste nytta. Men äfven om man på kartorna kunde skilja mellan de nyssnämnda slagen af åkerlera, så skulle icke heller dermed något synnerligt vara vunnet. Markens läge, t. ex. mot söder eller mot norr och otaliga andra omständigheter inverka på bördigheten. Följden är, att äfven, om man kunde på kartan fullt bestämdt skilja mellan geologiskt olika bildningar, det vill säga, om man kunde särskilt för hvarje åker beteckna jordlagrens olika uppkomstsätt likasom deras mineralogiska och kemiska sammansättning — något som nu icke sker eller kan ske — så skulle detta iagronomiskt eller agrikulturgeologiskt hänseende likväl vara af underordnad vigt. Men då så är förhållandet, och vi uppmana vederbörande att söka gendrifva vårt resonnemang, så blir det på geologiska kartverket nedlagda arbetet från jordbrukets synpunkt temligen öfverflödigt. Annorlunda har man derföre också i utlandet gått tillväga, när man velat på geologiska kartor beteckna de för landtbruket vigtiga jordmånsförhållandena. En af utlandets mest ansedda geologer, mr Delesse, ingenieur en chef för grufvorna i Frankrike och professor i geologie vid Fecole normale i Paris offentliggjorde vid verldsexpositionen 1867 en agrikulturgeologisk eller agronomisk karta öfver departementet Seine-et-Marne, och de grunder, som följdes af denne utmärkte vetenskapsman, gå i så fullkomligt motsatt riktving mot dem, som följas hos oss för samma ändamål, att det bör vara af intresse att lära känna huru saken der uppfattas. Mr Delesse säger: Då man vill lära känna en jordmåns bördighetsförhållanden, är dot i sin ordning att man undersöker dess kemiska och mineralogiska sammansättning, dess fysiska egenskaper likasom sammanfattningen af de förhållanden, som karakterisera den brukade, jorden och alfven. Men en jordmåns bördighet beror på mycket sammansatta förhållanden och oaktadt den stora utveckligen af den kemiska analysen består den säkraste metoden, för att lära känna densamma, i att införa en bestämd kultur och mäta den afkastning, som den frambringar. Men detta försök utföres ständigt af jordbruket i den mest vidsträckta skala och i alla delar af landet, och resultaterna samlas i de statistiska uppgifterna. Den : nettovafkastning, som jorden lemnar, anger såle-: AA — —— AA LL OR a