Aftonbladet – 25 augusti 1869, sida 3

omvexlings skull är det lätt att anordna så ; latt de olika yrkesarbetarne få göra strike n li tur och ordning, så att till exempel skomat kare icke ställa in sitt arbete två veckor å rad, utan låta kakelugnsmakare, tunnbindare, t snickare och andra professionister få vara . I med om den ljufva tillfredsställelsen att vara ett mål för den allmänna uppmärksamheten. a) När strikeandan hinner till en så hög utI veckling skall vår hufvudstad bli en af de behagligaste vistelseorter på jorden, såvida det lär sant som man säger, att lifvets behag 1 I ligger uti en viss ovisshet om det kommande, Jen spänning som närmast liknar spelets reItelse. Ena veckan skola vi sväfva mellan I fruktan och hopp om vi skola bli sansculotter leller ej, och veckan derpå lefva vi i en ljuf -Joro om hattmakarn skall befria vårt samhälle från den ofta återkommande beskyllningen att lefva med skuld öfver öronen. Jag har noga forskat efter roten och uppIhofvet till denna tidens oro, som vi kalla Istrike. Och jag har kommit till det resulTItatet, att striken kan ha två orsaker. Antingen är den en ny och förbättrad upplaga af frimåndag, eller också är den ett medel I för vår tids folktalare att blifva offentlighetens män. Att dessa handtverksmöten icke ha någon demokratisk karakter är temligen säkert då man vet att mötesplatsen är Carl XV:s port. Jag tror emellertid att man kan taga för temligen afgjordt att det är vår smak, att få komma tillsammans och hålla tal, som framkallat striken. Alla menniskor ou för tiden vilja bli vältalare, och det är ingenting att undra på, ty för den som nu vill komma fram finns ingen bättre orlofssedel än att kunna tala, sak samma hvad man säger. Den litteratur som för närvarande mest säljes i boklådorna afhandlar ämnen sådana som Konsten att tala och Råd för den som på fjorton dagar vill lära sig att bli vältalare. Man första tillfälle träda upp och slå verlden med häpnad genom ett glödande föredrag öfver dagens frågor. Inte en fråga, nej gubevars! Den som med ens vill bli en populär talare måste taga alla frågor, som sedan verldens begynnelse sysselsatt jordens tänkare, och på rak arm affärda dem samt och synnerligen på tio minuter. Då skräna åhörarne: bravo! och tidningarne säga: Per Andersson (folktalaren) 1Tramlade sitt program, som omfattade allt, från samhällets grund till dess högsta spets, och vann mötets enhälliga bifall. Sedan behöfver Per Andersson bara stiga fram ett par gånger till och vefva fram sitt ma på förslag vid riksdagsmannavalet. och det är den evigt olösliga frågan om religionen. — Der finnes fält till framgång för dem som rätt känna sanningen af satsen: ju mindre förnuft ju mera popularitet. Jag har råkat många af dessa andliga vältalare, hvarpå värt land är så rikt, men aldrig har jag funnit någon som kan mäta sig med en ung man, hvars bekantskap jag gjort i sommar ute i skärgården. Han har bland annat satt gudeliga sånger till populära melodier, och sedan skärgårdsboerna lyssnat till vältalarens predikan stämma de uppikorus: Min frälsare från himmelen ser etc. på den trefliga melodien: Tror du att jag förlorads, är, ete Ja, Jag har till och a hört en af den unge aposteln värkt bondpiga sjunga: Jesus är min basta vän! på schåarmelodien Rullan går Det är en lycklig ide att så der förena det nyttiga med det nöjsamma. Men det är icke blott genom att sjunga psalmer i valstakt, som dessa religionssvärmare skilja sig från den stora mängden af läsare,, hvilka under sorgliga åthäfvor Jämra sig öfver verldens synd. Deras sammankomster bära prägeln af en glädtighet, som ibland öfvergår till verklig yra. En söndagsafton såg jag ett tjugutal unga män och qvinnor samlade kring aposteln. De omfamnade och kysste hvarann; de dansade och sjöngo lustiga melodier; de skrattade med full hals och hoppade som under inflytelsen af ett rus. En åskådare, som icke kunde fatta betydelsen af denna glada religion, yttrade högt den misstanken att sällskapet hade druckit för mycket. Vid denna beskyllning framträdde aposteln och höll ett tal, hvars innehåll var lika orimligt som den med mycken patos framsagda slutfrasen: Vi äro druckna. af himmelskt vin! Men det andliga vänskapsförbundet jublade öfver att deras vältalare krossat smädaren med tyngden af sina ord, och så började de på nytv! med sina glada andaktsöfningar, Man talar så mycket om vårt upplysta tidehvarf, och om hur folket vaknar till medvetande, men då jag ser hur det helst vär upp det galnaste oförnuft, så tycker jag bland At är en upplysning att gråta åt. men som en krönikeskrifvare på inga vilkor får vara ledsen, så är det väl bäst att jag skrattar med bekännarne af den glada relisionen, eller också väljer ämnen, som icke iro glada blott på ytan, utan trefliga alltgenom. Suezkanalens invigning är ett sådant glädjeimne för folk i allmänhet och publicister synnerhet. Vicekonungen af Egypten, eller som andra skrifva: Vise kungen af Egypton,! nar beslutit att gifva hrr publicister ett lysande bevis på att han rätt uppskattat det sraftiga stöd kanalanläggningen vid Suez vaft i pressen. Han har sagt till sin utrikesninister Nubar Pascha (som för resten lär riktigt slukar dylika böcker, för att sedan vid program, alldeles som man vefvar fram en . melodi på ett positiv, och strax säges attl mannen har positiva åsigter och kan komDet finns likväl en fråga, som ensam är : tillräcklig att skaffa en nutidens vältalare: popularitet, åtminstone inom en mindre krets, mem de mums FAL ER -. ec E vara en riktig hederspascha): Skicka bjudkn KNASEN bota te sc UNN Nå var dot Au. RE