Aftonbladet – 25 augusti 1869, sida 3

ste sig upp. Då var det du, som sade dem det.: Gå — gå! Låt mig aldrig mera se dig! Du har dödat honom! Hör mig! Jag är viss på att han lefver! Hvad! skulle de våga döda den, som min fader höll kär? Jag hörde min fader säga att ingen skulle få göra honom något ondt, Var viss derpå, han är frisk och sund på väg till England; Eustacie uppgaf ett kort, hysteriskt skratt, och pekade på Veronika. Hon såg det, sade hon; fråga henne. Såg, hvad ? sade Diane och vände sig vredgad mot Veronika. Med hvilket uselt bedrägeri har ni halft dödat er fröken ? Tyvärr, fröken, jag sade blott hvad jag setta, suckade Veronika darrande. Säg mig det! sade Diane häftigt. Ja, säg henne allt, sade Eustacie och satte sig upp. Ack, fröken, och så blir ni sjuk igen! Jag vill bli sjuk — jag vill dö! Det är bättre att dö för Guds hand än för nienniskors. Säg henne att du såg Narcisse. Falska tärna!, utbröt Diane, Nej nej;, ropade Veronika. O, förlåt mig, fröken, jag kunde ej hjelpa det. I trots af sin motvillighet, var hon tvungen att berätta att hon föregående afton funnit sig utestängd från sin matmoders rum, och efter att hafva förlorat inycken tid med att söka efter conciergenn, hade hon fått veta att hoffröknarne blifvit instängda på enkedrottningens befallning, hvarjemte hon blef strängeligen tillsagd att ej springa omkring i palatsets korridorer. on satt då en stund hos portvaktens hustru, men hörde så hemska Ord hviskas af män med hvita rosetter på ärmarne, och som en efter annan insläpptes af portvakten och alla under tystnad förles till ett annat, litet och lägre Tum, så att