Aftonbladet – 24 augusti 1869, sida 3

I 8I tagna med grufarbetet som för 10 år sedan, komiI munalutskylderna inom Grangärde församling med 7000 personer uppgår till tretiotvå och en half rår pr bevlningerikedaler, oaktadt den omständigheten, att inom denna kommun ligga rikets största och rikaste jernmalmstillgångar. Emigrationen har också i denna trakt gripit starkt omkring sig, hvilket synes deraf, att det finnes egendomar, hvarifrån E3dest på en dag rest 63 personer. Månget brukshemmåll står också nu utan bonde, Hvad som hittills skett, är blott ett förspel till hvad som tyckes komma. Allmogen bar bildat föreningar med 300 man i hvarje. Dessa sammanskjutsa månatligen 3 rdr och för detta sammanskott köpes af emigrantbolagen fraktbiljetfer, hvilka efter lottning utdelas hvarje månad till ledamöterna. Många ha på detta sätt redan gifvit sig af, och dessa ha förbundit sig att sända hem 10 dollars i månaden så länge, tilldess hela föreningen med hustrur och barn fått biljetter. Inbetalningarne ha hittills skett mycket ordentligt, och om allt år väl, beräknas att inom ett år skola alla inom öreningen vara i Amerika. Resan ställes till jerngrufvorna i staten Wisconsin, der förutvarande kamrater betingat plats åt dem och der de sägas tjena 3 dollars och deröfver om dagen. Åtskilliga, som förlidet år reste dit, ha — efter hvad de tillskrifvit de hemmavarande — redan samlat penningar, så att de öfvergifvit grufvorna och slagit sig ned som jordegare i andradelar af landet. Ått förtjensten är god synes deraf, att det äfven fins arbetare, som rest öfver till Amerika och derifrån sägdt hemmavarande hustru och barn öfver 1000 rår, dock utan yrkande på dessas öfverresa, utan de erna, när de förtjenat någon större summa, vända åter till Sverge. Hittills är det hufvadsakligen grufarbetare som gifvit sig i väg; men nu har förmännen skrifvit hem, att de vid smältverken — hvilka ligga aflägset från grufyorna — äfven skaffat plats för smeder, hvarför några sådana på senaste tiden afrest. Enligt tidningen Econo.I mist uppgifves puddlingskostnaden vara i Amerika 116, i England 9,02 å 6,15 och i Belgien 4,56 rdr Irmt pr ton, hvilket sistnämda pris är ungefär detsamma som i Sverge. Häraf kan antagas, att får bara smederna reda på och relationer till dessa I verk, begifva de sig dit härifrån, hvilket äfven för dem blir en tvingande nödvändighet, eftersom snart hälften af våra egna bruk äro nedlagda. Endast den som vill dölja sanningen kan i denna emigraTtion se Päron epidemi,. Mången af dem, som lemna sin hemort, gör det med dystert sinne och yttrar ganska undergifvet: Vi veta väl att vi ej få något för intet i Amerika heller, men som vi intet arbete kan få här, måste vi, medan vi hå något qvar, gifva oss af dit, der arbete fins. För fosterlandsvännen kan det ej finnas smärtsammare än att att se våra stora och rika malmfält, som gömma ontfömliga rikedomar, öfvergifvas af dem, som der vunnit sin öfning, för att bearbeta gylika i andra länder. Kan ettland reparera sina dåliga affärer genom att sända ifrån sig penningar och arbetskraft? Kan Sverge utan ua 30 millioner rår, som riket erhåller för export af jern (se 1866) och det bidrag af skatter, som bergshandteringen lemnar, reda sig utan att sjunka ned till den ståndpunkt att det knapt får råd att köpa annat än sill och salt? Utan att här fästa sig vid landets utländska skuldsättning, som måste förräntas och amorteras, så finner man af den officiella statistiken, att under de sista 7 åren utförselvärdet af spanmål icke öfverstigit införseln mer än med omkring 40 millioner rdr eller vid pass 6 millioner om äret, och ställer man deremot införseln (se 1867) af salt och fisk 6000 centner lax, 1,010,000 kubikfot sill, 37,000 kubikfot strömming, 60,000 centner torr fisk samt 2,484,000 kubikfot salt, uppgående till ett sammanlagdt värde af 5 å 6 millioeng så måste man besvara ofvanstående frågor med nej. Under senare åren ha affärerna hufvudsakligen hvilat Fy krediten och skogsafverkningen, som lemnat den största exporten. Att dessa inom kort skall sjunka är gifvet och då vore det godt att från bergshandteringen kunna påräkna 40 å 50 mill. rår för export, hvartill den lätt kan uppdrifvas och bibehållas. Att begära privilegiitiden åter är icke meningen, endast att bergshandteringen får njuta den omvårdnad af staten, som dess skattebidrag och exportvärde förtjena. Men att så icke skett visat sig vid ringaste granskning. Njuggheten emot bergshandteringen har gått så långt, att då bergskolegium bear, skänktes denna handtering ej en enda bergskunnig styresman i dess ställe. — Sedan jordbruksdistrikternaoch städerna i 17 år haft telegrafer på statens bekostnad fick ändtligen bergslagerna några stationer, men hvilkas tjenstemän de skola bidraga att underhålla. Jordbruket har i lång tid tagit anslag af staten till öfver 20 landtbruksskolor; bergsbruket har 2 skolor, hvilka det till dryg del sjelf underhåller, men vid ingendera är plats för någon arbetares utbildning, såsom faliet är vid de lägre landtbruksskolorna. Man skulle häraf kunna sluta till att orufveskötseln, masmästeriet och smidet vore mindre konstigt eller att arbetarens okunnighet i arbetet der skulle kunna göra egaren mindre skada än vid landtbruket en okunnig dräng. Jordbruket har anslag till sjösänkningar, till underhåll och skötandet af experimentalfält, till premiers atdelande vid landtbruksexpositioner, till inköp af racedjur och landtbruksmaskiner, till modeller, nio än äro försedda med agronomer, personer sändas ill utlandet för inhemtande af landtbrukskunskap, ja, anslagen utsträckas äfven till qvinnor för öfting i ladugårdsoch mejeriskötseln m. fl. Men vad har bergshandteringen fått? Har denna vandtering några anslag för bergsbruksexpositioer? Nej! Har den några experimentalverkstäler på statens bekostnad? Nej! Men icke nog värmed, jernvägar, hvarförutan ingen bergshandering i något land numera kan drifvas, hafva nu vå statens bekostnad i 14 år bygts inom jordbrukslistrikten i flera riktningar, hvartill bergshandteingen fått och får kontribuera, men nu sedan de ära äro färdiga och efter lång väntan turen skulle komma till bergslagerna, förklaras, att de skola gen sina jernvägar sjelfva KV egen bekostnad. Men hur är numera sådant tänkbart, sedan, utom ndra bhindrande orsaker, många bruk äro npedagda och de andra lefva ett aftynande lif. Ser nan till orsaken härtill, är det icke jernhandteingen som i och för sig sjelf saknar något i täfan med utlandet. Bergen hafva icke svikit, de ifva malm lika rik om icke rikare än i andra änder; vattenfallen äro lika ymniga, och kolfångten bar icke ännu varit mindre än förr, utan det r den maktegande majoriteten som nekat yrkeskolor åt arbetarne, uppmuntran till förädlande af ergshandteringens alster, samt jernvägar, allt unler det skatterna på intet sätt minskats. År Riksdagen orsaken härtill, så visar detta huru tterst nödvändigt i näringarnes intresse det är, tt i ett land med Sverges långsträckta läge, der nnebyggarne så litet känna hvarandras försörjingsmedel, att det lätt kan hända, det den för andet mest inkomstbringande, men svagt repreenterade näringens lott blir att endast skatta till n annans fördelar, hafva en med förvärfskällorna ekant regering, som kan dela rätt emellan de lika näringsintressena. Emellertid har denna förr så trefpa ort numera n ganska dyster prägel. Under senare åren har an proklamerat den åsigten att vi skola icke öka landvinning utom våra gränsor utan inom åra egna landamären; men såsom här nu gestalar sig, ser det icke ut som om en eröfring vore fråga utan i stället ett afträdande af en af våra ikaste bygder åt ödesmål. —r. ——— 3. Herr redaktör! To FR SE IE EES ER EE FR OO 1 agg FSE