Aftonbladet – 24 augusti 1869, sida 2

STOCKHOLM den 24 Aug. Det vill synas, som skulle arbetsinställningar komma att höra till ordningen för dagen 1 vårt land. Utom timmermännen i hufvudstaden, som nyligen började sin strike, hvilken, ehuru de för tillfället återgått till sitt arbete, icke kan anses till fullo slutad, ha nu äfven ett antal brädgårdsarbetare å Djurgården inställt sitt arbete och i massa på en ångslup begifvit sig ut till en brädgård uti skärgården, för att tvinga dervarande arbetare att lemna sitt arbete och följa dem. Likaledes erfar man, att arbetsinställning inträffat vid Persbergs grufvefält och att grufarbetarne; efter det de upphört att arbeta, funnit för godt att i en sammanrotad skara af 3—400 personer skrida till våldsamheter emot person och egendom. Vi äro vana att kämpa för den individuella friheten och vi önska se den respekterad så långt som möjligt, d. v. s. så länge icke den frihet individerna taga sig, kommer i konflikt med och gör intrång på andras frihet och rätt. Vi anse det derföre klart, att arbetare inom hvilket yrke som helst ha fullkomlig rätt att upphöra med sitt arbete och att med lugn och ordring rådpläga om: sina gemensamma intressen. Men så snart de truga och tvinga en enda arbetare att sluta sig till dem, ha de förgripit sig på annans frihet och begått vlagligheter som samhället icke kan fördraga. Lika riktigt som det är att myndigheterna icke blandat sig uti sjelfva arbetsinställningarne eller sökt lägga något hinder i vägen för arbetarnes sammankomster, lika oriktigt är det om de med likgiltighet och overksamhet åse att de kränka den individuella friheten. Man har i dessa dagar hört arbetare med tårar i ögonen beklaga sig öfver, att de icke fått stanna i fred vid sitt arbete, utan att hopar af yrkeskamrater kommit och med hot om handgrip ter tvingat dem att upphöra. dermed. I sådana fall är det otvifveiaktigt ordningsmaktens pligt att göra allt, för ait afstyra olagligheterna och värna den enskildes rätt emot våldsmännen. Det torde här vara på sin plats att yttra ett ord till varning och eftersinnande med afseende på dessa arbetsinställningar. Må arbetarne i de särskilda yrkena tänka sig väl före, innan de gripa till detta medel, för att försöka förbättra sina vilkor och må de se tillatt de icke i sjelfva verket derigenom förämra dem. De böra betänka, att om dåliga junkturer äro rådande, så drabba dessa lika arbetsgifvarne som arbetarne. Erfarenheten från England har tillräckligt visat, att dessa arbetsinställningar icke i längden medföra något verkligt gagn för arbetarne. Efter en längre tids antagonism mellan arbetsgifvare och arbetare, ett krig som afsett att hindra den fria konkurrensen att göra sig gällande på detta område, har man börjat komma tili temligen allmän insigt derom, att priset på arbetet, liksom på hvarje vara, måste regleras genom förhållandet mellan tillgång och efterfragan och icke ensidigt kan bestäm mas hvarken af köparen eller säljaren. I England, om någonstädes, skulle arbetarne ha lyckats att bestämma priserna å arbetsmarknaderna, till följd af de storartade föreningar, s. k. Trade Unions, som för sådant ändamål blifvit bildade. Det kan vara tillräckligt att nämna, att en enda sådan engelsk förening, timmermännens, räknade under förra hälften af förlidet år 190 provinsafdelningar eller loger och 8260 ledamöter. Hvarje loge hade en styrande komitt, men en centralstyrelse fanns i London, som vidmakthöll förbindelsen mellan logerna och som proklamerade, sanktionerade och afslutade mera partiella eller allmännare arbetsinställningar. Genom årsafgifterna fanns i sådana föreningars kassor medel till underhållande af den eller de afdelningar, som för tillfället befunno sig i ett tillstånd af arbetsinställning. Som antalet af arbetsgifvarne y var färre, SIT STR ES SKEN TA